När man ska ha sitt första barn får man höra mycket om både graviditet och förlossning från allt och alla. Det är dock aldrig någon som pratar om är tiden efteråt. Varför är det så? Jag hade gärna hört lite mer om "eftertiden". Jag gick länge och trodde att efter förlossningen är allt "frid och fröjd". Inte sagt att alla kvinnor råkar ut för samma saker men jag tänkte ändå berätta lite framöver om mina egna erfarenheter från tiden efter förlossningen så att ni ännu lyckligt ovetande kvinnor kan få ett litet hum om vad ni kanske har att vänta er.
Blod, smärta och tårar. Dessa tre ord kan egentligen sammanfatta det mesta. Med tanke på att man har ett stort sår i magen efter att man fött barn så är det inte så konstigt att man blöder konstant ett tag efteråt. Det är inte lite blod som kommer ut heller. Mensblod är bara förnamnet. För att lyckas suga upp allt blod fanns det bindor stora som hus. Jag har aldrig sett så stora saker i hela mitt liv. Eftersom jag inte kunde behålla något jag drack under förlossningen och därmed fick dropp fick jag ha en kateter i flera dagar efter förlossningen. Det var en spännande upplevelse, både positivt och negativt. Det negativa var att vart jag än gick så läckte jag blod. Blodet rann liksom längs med slangen och ner över benen. Hur kul är det då att vara uppe och promenera? Det var ganska skönt när den väl plockades bort. Det positiva med katetern var att jag kunde ligga i sängen mest hela tiden, att inte behöva springa på toa jämt. Med tanke på hur sjukt ont det gjorde att flytta sig minsta lilla så var jag tacksam för alla stunder jag kunde ligga stilla. Jag kunde inte ens ta mig upp ur sängen själv så ont gjorde det. Det tog ett bra tag för mig innan jag kunde sitta ner. Nu har det gått två och en halv vecka och det är fortfarande jobbigt och gör ont mest hela tiden men jag är inte lika begränsad som innan. Nu klarar jag av att ta hand om både mig själv och Emil. Det har varit fantastiskt att ha mannen hemma de första veckorna. Han har tagit hand om både mig och lillkillen. Sen gillar jag att bara ha mannen hemma, det är najs att kunna umgås så mycket.
Det kanske ska tilläggas att jag ville ha fem barn tidigare. Trots all smärta och annat hemskt som en förlossning innebär så vill jag fortfarande ha fem barn. När ens barn ler mot en så glömmer man alla hemskheter. Allt är värt det!
söndag 28 september 2008
torsdag 25 september 2008
Fruktansvärd förlossning
Äntligen är det över!!! Världens mest ljuvliga lilla pojke kom till världen 11 sep 2008 kl. 04.33. Förlossning är och kommer alltid att vara det värsta jag varit med om, punkt slut!
Allt började den 9 sep kl. 10:50 när jag och maken sitter fridfullt i soffan och kollar på scrubs. Helt plötslig flyger jag upp ur soffan då jag "kissar på mig". Vattnet kom som en flod..jag skojar inte. Det bara rann längs benen och ville inte sluta. Lite obehaglig känsla faktiskt. Det var bara att gilla läget och proppa brallorna fulla med handdukar och styra kosan till Östra sjukhuset för att kolla så att allt var ok med Bo-Zlatan. Efter kollen var det bara att åka hem igen och vänta på att värkarna skulle sätta igång. Vid 5-tiden hade jag ringt till förlossningen i Varberg 3 gånger och hon var nog trött på mig så tredje gången sa hon till mig att jag fick väl komma då. Väl i bilen påväg till förlossningen avtog värkarna och jag skämdes ihjäl för att vi skulle komma dit och så skulle det inte vara något. Lagom tills vi kom dit så satte det igång igen så jag behövde inte skämmas, tack och lov. Tur var att vi åkte när vi gjorde för inte långt efter vårt anländande började jag kräkas. Efter varje riktigt kraftig värk som en flod av spyor upp. Bara så ni vet så har de fantastiska kräkspåsar på sjukhuset.
Vi fick ett mysigt litet rum och runt midnatt fick jag en dos morfin för att hjälpa mig att sova. Det gick sådär bra. Jag sov i 5-10 min intervaller den natten. Jag är ändå glad att jag fick morfinet för det hjälpte mig att slappna av genom värkarna iaf. Vad jag inte kan förstå dock är hur Daniel kunde sova när jag stundvis klämde sönder hans stackars hand. På förmiddagen bestämde sig de för att kolla hur öppen jag var. Sikken besvikelse, 1-2 cm bara. Alla dessa smärtor och det hade inte hänt ett piss. Eftersom jag fortsatte att kräkas och inte fick behålla något av alla dessa fruktsoppor och saft jag drack så fick jag dropp för att få lite energi. I och med att vattnet gått och de varit "inne och pillat" (för att kolla öppenheten) så bestämde de sig för att ge mig ytterliggare ett dropp för att få igång värkarna mer. Man vill tydligen inte att det ska ta för lång tid med risk för infektioner när vattnet gått och de varit där och kollat.
När jag väl var öppen sådär 4 cm började värkarna ändra karaktär och flyttade sig liksom bakåt mot nedre delen av ryggen. Även det gjorde riktigt ont men jag fick en epiduralbedövning då vilken var som himlen. De två timmarna kände jag typ inte av några värkar. Då fick jag vila lite. Efter de där två timmarna av lugn ändrade värkarna karaktär igen och flyttade sig tillbaka mot magen. Epiduralbedövningen hjälpte mig inte mot "magsmärtorna" och vi bestämde oss för att satsa på lustgas. Första värken som jag andades mig ignom var rätt kul. Det var en skön känsla men lite skum. Helt plötsligt började ljuden i rummet att ändras och det kändes som att man låg i en bubbla på något sätt. Jag andades lite för länge så jag började flina. Det var nog enda gången jag log under den förlossningen. Det var sjukt svårt att andas lustgas dock. Började jag för sent så hjälpte den inte så mycket så jag började kräkas efteråt vilket gjorde att jag inte kunde andas lustgas genom nästkommande värk. I början gick det ganska bra dock men ju kraftigare värkarna blev (de skruvade upp "värkdroppet") desto svårare blev det och desto mindre hjälpte lustgasen.
Så...tillslut kom den lilla krabaten ut, efter 36 timmar på Varbergs sjukhus och 16 timmars förlossningarbete. Vid det laget hade jag hunnit ge upp över 10 gånger. Det lilla livet hade liksom sin mamma helt slut på energi så maken fick tydligen mata honom med en massa socker fick jag höra efteråt.
Såhär efteråt minns jag faktiskt inte så mycket. Jag minns dock hur de la den kladdiga lilla bebisen på mitt bröst medan någon sydde ihop mig. Jag tyckte mest att hon slet och drog och att det tog en evighet. Jag minns även mans uppmuntrande ord under förlossningen (vad han sa har jag dock ingen aning om) och hur han under alla dessa timmar andades med mig. Utan hans hjälp hade jag inte fått många andetag rätt. Min make är bäst i världen!!
Allt började den 9 sep kl. 10:50 när jag och maken sitter fridfullt i soffan och kollar på scrubs. Helt plötslig flyger jag upp ur soffan då jag "kissar på mig". Vattnet kom som en flod..jag skojar inte. Det bara rann längs benen och ville inte sluta. Lite obehaglig känsla faktiskt. Det var bara att gilla läget och proppa brallorna fulla med handdukar och styra kosan till Östra sjukhuset för att kolla så att allt var ok med Bo-Zlatan. Efter kollen var det bara att åka hem igen och vänta på att värkarna skulle sätta igång. Vid 5-tiden hade jag ringt till förlossningen i Varberg 3 gånger och hon var nog trött på mig så tredje gången sa hon till mig att jag fick väl komma då. Väl i bilen påväg till förlossningen avtog värkarna och jag skämdes ihjäl för att vi skulle komma dit och så skulle det inte vara något. Lagom tills vi kom dit så satte det igång igen så jag behövde inte skämmas, tack och lov. Tur var att vi åkte när vi gjorde för inte långt efter vårt anländande började jag kräkas. Efter varje riktigt kraftig värk som en flod av spyor upp. Bara så ni vet så har de fantastiska kräkspåsar på sjukhuset.
Vi fick ett mysigt litet rum och runt midnatt fick jag en dos morfin för att hjälpa mig att sova. Det gick sådär bra. Jag sov i 5-10 min intervaller den natten. Jag är ändå glad att jag fick morfinet för det hjälpte mig att slappna av genom värkarna iaf. Vad jag inte kan förstå dock är hur Daniel kunde sova när jag stundvis klämde sönder hans stackars hand. På förmiddagen bestämde sig de för att kolla hur öppen jag var. Sikken besvikelse, 1-2 cm bara. Alla dessa smärtor och det hade inte hänt ett piss. Eftersom jag fortsatte att kräkas och inte fick behålla något av alla dessa fruktsoppor och saft jag drack så fick jag dropp för att få lite energi. I och med att vattnet gått och de varit "inne och pillat" (för att kolla öppenheten) så bestämde de sig för att ge mig ytterliggare ett dropp för att få igång värkarna mer. Man vill tydligen inte att det ska ta för lång tid med risk för infektioner när vattnet gått och de varit där och kollat.
När jag väl var öppen sådär 4 cm började värkarna ändra karaktär och flyttade sig liksom bakåt mot nedre delen av ryggen. Även det gjorde riktigt ont men jag fick en epiduralbedövning då vilken var som himlen. De två timmarna kände jag typ inte av några värkar. Då fick jag vila lite. Efter de där två timmarna av lugn ändrade värkarna karaktär igen och flyttade sig tillbaka mot magen. Epiduralbedövningen hjälpte mig inte mot "magsmärtorna" och vi bestämde oss för att satsa på lustgas. Första värken som jag andades mig ignom var rätt kul. Det var en skön känsla men lite skum. Helt plötsligt började ljuden i rummet att ändras och det kändes som att man låg i en bubbla på något sätt. Jag andades lite för länge så jag började flina. Det var nog enda gången jag log under den förlossningen. Det var sjukt svårt att andas lustgas dock. Började jag för sent så hjälpte den inte så mycket så jag började kräkas efteråt vilket gjorde att jag inte kunde andas lustgas genom nästkommande värk. I början gick det ganska bra dock men ju kraftigare värkarna blev (de skruvade upp "värkdroppet") desto svårare blev det och desto mindre hjälpte lustgasen.
Så...tillslut kom den lilla krabaten ut, efter 36 timmar på Varbergs sjukhus och 16 timmars förlossningarbete. Vid det laget hade jag hunnit ge upp över 10 gånger. Det lilla livet hade liksom sin mamma helt slut på energi så maken fick tydligen mata honom med en massa socker fick jag höra efteråt.
Såhär efteråt minns jag faktiskt inte så mycket. Jag minns dock hur de la den kladdiga lilla bebisen på mitt bröst medan någon sydde ihop mig. Jag tyckte mest att hon slet och drog och att det tog en evighet. Jag minns även mans uppmuntrande ord under förlossningen (vad han sa har jag dock ingen aning om) och hur han under alla dessa timmar andades med mig. Utan hans hjälp hade jag inte fått många andetag rätt. Min make är bäst i världen!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
