Lustiga ljud

Jag gillar när jag får respons från vår son. Gissa om jag blev förvånad för drygt en vecka sedan killade grabben under armen och det kom ett skratt. Jag tror att han blev lika förvånad som mig. Det var liksom ett riktigt skratt...helt overkligt. Sedan dess har jag i flera dagar försökt att återskapa det där mysiga ljudet men utan resultat. De senaste dagarna har det dock kommit lite skrattliknande ljud och det börjar arta sig även om det inte riktigt är det där klockrena som det var första gången. Han undrar nog varför hans mamma envisas med att alltid killas på magen och under armarna när det är blöjbytardags.

Smärtsam sanning

För att ingen ska få för sig något tokigt ska jag nog börja med att berätta att jag är otroligt tacksam för vår son.

Antingen så är jag inte som alla andra eller också så "ljuger" en stor del av den halva befolkningen. Ni vet den där "instant love" som nästan alla mödrar pratar om. Den där enorma kärleken som bara överöser modern i samma sekund som hennes barn tar sina första andetag. Kärleken som gör att man skulle göra vad som helst för den där lilla saken i ens armar. När min lilla son fick se dagens ljus så kände jag det inte. Den där fantastiska "instant love" som alla pratat så varmt om kom inte till mig. Jag var inte ett dugg sugen på att hålla det där kladdiga lilla barnet i mina armar. Egentligen ville jag bara sova men det kunde jag ju inte erkänna för barnmorskorna. Man vill ju inte vara en dålig mamma.

Så...den där "instant love" infann sig aldrig. Det gjorde inte heller bara love dagen efter eller dagen efter det eller veckan efter det. I början skämdes jag över faktumet över att jag var "den enda" som inte älskade mitt barn från start och jag är ledsen att behöva erkänna att jag har ända tills nu gått omkring och ljugit för folk om detta. Ni mödrar vet hur det är. När man pratar med andra mödrar om t.ex. något som är mindre bra som att bebisen kanske skriker massa på natten (min gör inte det) och den andra kvinnan säger: men visst älskar man dem ändå? I 100 % av dessa fall har jag sagt ja till det påståendet. Hur skulle det låta om man sa nej? Nej, jag älskar inte mitt barn. Det låter ju jättehemskt.

Imorgon blir vår son 6 veckor och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag har för känslor. Skillnaden nu och då är att jag inte riktigt skäms för det längre. Klart att mina känslor för honom är starkare nu än vad de varit tidigare och de känslorna växer sig allt starkare för varje dag som går. När jag hör andra kvinnor prata om den där fantastiska moderliga kärleken som man har till sina barn så inser jag att jag har en bit kvar innan jag är där. Lite jobbigt känns det allt men det är inget som jag inte kan hantera för innerst inne så vet jag att jag inte är ensam om att känna som jag gör även om ingen vågar erkänna det.

Jag försöker inte hävda att den där "instant love" inte finns. Det är jag övertygad om att den gör och jag avundas alla kvinnor som får vara med om det. Det jag försöker säga är bara att den inte finns hos alla och att det är ok.