Tillräckligt tjockt tillstånd

I fredags var det offeciellt...jag har gått över tiden. I och för sig vet jag inte riktigt det eftersom jag bara går efter senaste mensen och det litar jag inte på en sekund. Jag fick ju aldrig någon "riktig" tid satt utifrån ultraljudet. Magen är större än någonsin fast jag tycker inte att det hänt så mycket de senaste veckorna. Jag mår fortfarande prima, diskar mest varje dag, jobbar, handlar mat och tvättar. Allt är som vanligt med andra ord. Jag tycker inte att livet förändrats så mycket faktiskt. Jag tror att min man har det jobbigare än mig i mitt vanliga gravida tillstånd. Stackarn sliter på sitt slavarbete och till råga på allt åkte han på hälsporre vilket inte underlättar direkt.

I går eftermiddag råkade jag dock ut för ett annat tillstånd som jag kan lova är 1000 gånger jobbigare än att vara gravid. Just igår fick jag ett getingstick på höger pekfinger. Ajajaj...det gjorde redigt ont vill jag lova. Kan knappt minnas när jag fick ett getingstick senast. Man lyckas alltid glömma hur sjukt ont det gör. Sakta men säkert började min annars ganska lilla hand att växa. På kvällen var den stor som en uppblåst gummihandske och när jag vaknade imorse var hela underarmen uppsvullen. Tokigt! Jag kontaktade vårdguiden för jag blev faktiskt lite orolig för att Bo skulle råka illa ut. De sa åt mig att det inte var någon fara. Undra om hon sagt samma sak om jag hade fått sticket i magen. Men men...det verkar som att jag får lida ett par dagar tills det går över. Jag har inte klarat av en endaste liten sak idag i och med att jag inte kunnat röra fingrarna ens en millimeter. Man inser inte hur enormt handikappad man blir av att bara ha en enda hand som fungerar. Det var en ny upplevelse att försöka sminka sig själv med vänsterhanden. Inte det lättaste men det gick. Det som gick mindre bra var att försöka knäppa sin BH, knyta skorna, stryka eller ta på mig mitt halsband själv. Det är knappt att jag kan dra upp brallorna själv efter ett toabesök. Jag hoppas att det går över snart...

Folk i min omgivning har börjat undra om inte Bo ska komma snart. Svaret på den frågan är nej. Daniel har beställt honom till den 8:e september så jag får helt enkelt knipa tills dess. Vem vill förresten ha en skrikande unge som man inte vet vad man ska göra med när det är så mysigt just nu. Klart att han är efterlängtad men även om man skaffat sig någon form av relation till det lilla livet så är det sårt att säga att man älskar honom och jag har inte den blekaste aning vad jag har att förvänta mig. Jag vet bara att jag har det bra nu...