När man ska ha sitt första barn får man höra mycket om både graviditet och förlossning från allt och alla. Det är dock aldrig någon som pratar om är tiden efteråt. Varför är det så? Jag hade gärna hört lite mer om "eftertiden". Jag gick länge och trodde att efter förlossningen är allt "frid och fröjd". Inte sagt att alla kvinnor råkar ut för samma saker men jag tänkte ändå berätta lite framöver om mina egna erfarenheter från tiden efter förlossningen så att ni ännu lyckligt ovetande kvinnor kan få ett litet hum om vad ni kanske har att vänta er.
Blod, smärta och tårar. Dessa tre ord kan egentligen sammanfatta det mesta. Med tanke på att man har ett stort sår i magen efter att man fött barn så är det inte så konstigt att man blöder konstant ett tag efteråt. Det är inte lite blod som kommer ut heller. Mensblod är bara förnamnet. För att lyckas suga upp allt blod fanns det bindor stora som hus. Jag har aldrig sett så stora saker i hela mitt liv. Eftersom jag inte kunde behålla något jag drack under förlossningen och därmed fick dropp fick jag ha en kateter i flera dagar efter förlossningen. Det var en spännande upplevelse, både positivt och negativt. Det negativa var att vart jag än gick så läckte jag blod. Blodet rann liksom längs med slangen och ner över benen. Hur kul är det då att vara uppe och promenera? Det var ganska skönt när den väl plockades bort. Det positiva med katetern var att jag kunde ligga i sängen mest hela tiden, att inte behöva springa på toa jämt. Med tanke på hur sjukt ont det gjorde att flytta sig minsta lilla så var jag tacksam för alla stunder jag kunde ligga stilla. Jag kunde inte ens ta mig upp ur sängen själv så ont gjorde det. Det tog ett bra tag för mig innan jag kunde sitta ner. Nu har det gått två och en halv vecka och det är fortfarande jobbigt och gör ont mest hela tiden men jag är inte lika begränsad som innan. Nu klarar jag av att ta hand om både mig själv och Emil. Det har varit fantastiskt att ha mannen hemma de första veckorna. Han har tagit hand om både mig och lillkillen. Sen gillar jag att bara ha mannen hemma, det är najs att kunna umgås så mycket.
Det kanske ska tilläggas att jag ville ha fem barn tidigare. Trots all smärta och annat hemskt som en förlossning innebär så vill jag fortfarande ha fem barn. När ens barn ler mot en så glömmer man alla hemskheter. Allt är värt det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Visst är det märkligt? Det är nog universums bäst bevarade hemlighet; Hur mammor kan gå igenom helveten för sitt barns skull och sedan ler barnet och allt är värt det! Det är ju helt konstigt egentligen. Men det finns inget bättre än när ens lille gos snusar på armen eller ler mot en. Då kan man göra det igen om det skulle behövas.
GRATTIS till er underbart lille söte Emil. Han är allt en riktig go-ing. Hoppas att det blir lite mer "frid och fröjd" nu framöver. ;)
Nu skäms jag lite. Jag visste det där med katerer å allt. Och precis som du, så tyckte jag det var konstigt och taskigt att ingen talat om för mig hur jobbig och smärtsam och kladdig tiden efter förlossningen är.
Antagligen är det så att jag blivit så bedövad av mina sötnosars leenden att jag så här långt i efterhand inte kommer ihåg att förvarna. Eller så är det så att det känns elakt att berätta sånt här för folk som just står inför det och är nog nervösa inför själva förlossningen. Men jag kan säga som så här som tröst: Återhämtningen gick mycket lättare andra gången, trots att min kropp tog mycket värre stryk av den förlossningen. Det var som om kroppen fattat hur man gjorde när man läkte. Så det ska nog gå bra med nästföljande 4 syskon.
Värst vad långt jag skriver. Hoppsan.
Hursomhelst: Stort Grattis igen! Han är sååå fin!
Skicka en kommentar