Fruktad facegrab

Vår son har börjat hålla upp sina händer framför ansiktet och vrider och vänder på dem för att spana in sina coola kroppsdelar. En dag nu i veckan satt jag och tittade på honom när han underhöll sig själv med att kolla in sin ena hand. Vi ett tillfälle blinkade jag (det måste man ju ibland) och när mina ögon öppnade sig igen hade han facegrabat sig själv. Det var en lustig syn.

För er därute som inte riktigt har koll på det där så är facegrab i stort sett det enda som biter på killar när man bråkar. Ni förstår, flickor är ju oftast inte så starka som killar så när man (läs jag) inte kan vinna ett slagsmål (mot ev. sin bror) så greppar man tag i hela ansiktet. En korrekt facegrab innebär långfingret över näsbenet och pekfingret och långfingret ska vara i ögonen för att man ska kunna trycka till om det behövs. Tummen och lillfingret kan man sätta där det känns naturligt.

Jag måste lära lillkillen att slåss som en man.

Begåvat barn

Är det på sådana här bloggar som man ska skryta om sina barn? I så fall måste jag berätta att min 3 månader gamla son petade näsan för första gången idag. Jag är en stolt moder :)

Annorlunda arbetsskada

Man märker att man är skadad när man står stilla i mataffären och man då reflexartat börjar rulla dragkorgen fram och tillbaka eller när man står i kö med några varor i famnen och man börjar gunga från sida till sida.

Billigaste blöjorna = bäst, Bästa blöjorna = bedrövliga

Jag är en såndär påverkbar människa. Jag tror på allt vad reklamen på tv säger. Sedan finns det saker som jag håller hårt på. Ketchup är en av sakerna. Jag skulle aldrig få för mig att köpa något annat märke på ketchupen än Heinz för den har jag alltid köpt och jag inbillar mig att Felix smakar mindre gott (jag försöker vänja mig av med ordet äckligt). Jag är mycket skeptisk till många alla dessa ghettomärken som ploppar upp här och där. Jag ser dem inte på tv och då kan de ju inte vara bra. Ok, det finns undantag. Det är inte mycket som slår Eldorados vanilj/jordgubbsglass med Oboy chokladsås och Hemköps maränger. Smaskens!

Men, nu till det jag skulle komma fram till nämligen blöjor. Jag köpte blöjor till vår son med en stark tro att att Libero är det bästa märket. De är ju absolut störst på blöjmarknaden och det måste ju betyda något. Såhär i efterhand vet jag inte om de tror att föräldrar byter blöja på sina små barn flera gånger per natt och att de därför inte behöver göra en blöja som tål särskilt mycket. Det har hänt att vår son sovit en hel natt men vanligtvis så vaknar han bara en gång. Om jag inte hör att han bajsar när jag matar honom vid det tillfället så är jag för lat för att byta blöja på honom och då kan det gå 12 h innan han får en ny blöja. Han är ju inte kinkig för det och den lilla rumpan tar ju inte stryk så vad spelar det för roll. I vilket fall som helst så är Liberos blöjor inte gjorda för en sådan natt. Varje gång som jag använt libero på natten så har lillkillen bajs på pyjamasen när vi vaknar på morgonen. Dåligt! Det kommer ta ett tag innan jag köper Libero igen.

Jag vill istället slå ett slag för budgetvarianten Toujours som är Lidl's egna märke. Det var av en slump som jag hamnade på ett blöjtest där denna blöja hade fått ganska bra betyg. Jag bestämde mig för att testa denna billiga variant och den har aldrig gjort mig besviken. Det finns ett fåtal tillfällen då det har läckt bajs under natten men då har det enbart varit för att jag satt på blöjan lite slarvigt.

Ni vet det säkert sedan tidigare men dyrast är långt ifrån alltid bäst men visst luras vi ganska enkelt. Det gör iaf jag.

Skräckfyllt sjukhusbesök

I lördags var vår son väldigt slö och sov typ hela tiden vilket inte är så vanligt. Jag vet inte varför men min hjärna kopplade liksom inte att lillkillen kunde vara sjuk. Det var först på eftermiddagen som vi tog tempen och det visade sig att han hade 38,5. Det är inte så fasligt mycket och jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Småbarn blir ju sjuka ibland. Det var först när jag såg att fontanellen buktade utåt som en stor fet bula som jag blev lite nervös. Jag ringde vårdguiden och kvinnan jag pratade med upplyste mig om att man alltid ska åka till sjukhuset när bebisar under tre månader får feber. När hon inte kunde säga något om fontanellen blev jag ännu mer orolig. Till min glädje lyckades jag hitta skjuts så att vi snabbt kunde ta oss till sjukhuset. Tack, tack, tack! Väl där blev jag impad över hur otroligt snabbt vi fick hjälp. Det tog inte mer än 5 min från det att vi fick hjälp (inklusive inskrivning). Det klämdes och kändes och lyssnades och stacks i tån för att snabbt kolla blodet. Lillen var inte alls nöjd och gallskrek mest hela tiden. De konstaterade att han antagligen hade en infektion av något slag.

Min syster kom och höll oss sällskap eftersom mannen tyvärr var på jobbet. Tack och lov att hon kunde för jag hade inte fixat det ensam tror jag. Jag kände mig som ett vrak. Jag kunde inte titta när de skulle sätta i ett sådant där rör i armen så de kunde tappa blod och ge dropp. Istället fick jag koncentrera mig på att ge sockerlösning till lillen för att han skulle vara lite gladare men det hjälpte inte så mycket.

När doktorn kom in var jag redan ganska skärrad och det blev inte bättre av att han nämnde ordet hjärnhinneinflammation i samma mening som min son. Efter det kunde jag inte tänka på något annat. Eftersom fontanellen stack ut så bestämde sig doktorn för att ta prov på vätskan i ryggen. Det blev för mycket för mig och jag fixade inte att vara kvar i rummet svag som jag är. Jag övergav min son och gick ut i korridoren och lipade. Min syster fick vara kvar och hålla lillen sällskap. Eftersom grabben vägrade att kissa blev de tvugna att punktera kissblåsan också för att få ett urinprov. Allt på en gång. Usch och blä!

När all provtagning äntligen var färdig kom det två snälla sköterskor och tog med oss till avdelningen där vi skulle få sova. Som tur var fick vi besked från doktorn att det antagligen inte var hjärnhinneinflammation vilket gjorde att jag slapp ligga vaken hela natten och oroa mig. De första timmarna fick han dropp och var tredje timme kom en sköterska in för att ta lite tester och ge medicin och varje gång tjöt min lille goding så det blev inte så mycket sömn trots allt. Det gör verkligen ont att se sitt barn lida.

Tidig söndagmorgon när mannen slutat jobba kom han förbi och besökte oss. Till min lättnad hade både fontanellen och febern gått ner. Det gjorde att man kunde slappna av ytterliggare. Ju längre dagen gick desto piggare blev min lilla älskling men det var först på söndagkvällen som jag fick ett leende. Det kändes skönt.

På mådagen hade odlingarna gett resultat och vi fick reda på att infektionen inte berodde på bakterier vilket gjorde att man kunde avsluta medicineringen med antibiotika och därmed också avlägsna röret från hans arm. Eftersom det var virus som man tydligen bara väntar ut och eftersom lillen mådde mycket bättre fick vi åka hem. Det var en läskig helg som jag hoppas innerligt att jag slipper vara med om igen. Det kan inte vara bra för hälsan att behöva oroa sig så mycket. Nu är han nästan helt återställd och skrattar som aldrig förr.