Skräckfyllt sjukhusbesök

I lördags var vår son väldigt slö och sov typ hela tiden vilket inte är så vanligt. Jag vet inte varför men min hjärna kopplade liksom inte att lillkillen kunde vara sjuk. Det var först på eftermiddagen som vi tog tempen och det visade sig att han hade 38,5. Det är inte så fasligt mycket och jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Småbarn blir ju sjuka ibland. Det var först när jag såg att fontanellen buktade utåt som en stor fet bula som jag blev lite nervös. Jag ringde vårdguiden och kvinnan jag pratade med upplyste mig om att man alltid ska åka till sjukhuset när bebisar under tre månader får feber. När hon inte kunde säga något om fontanellen blev jag ännu mer orolig. Till min glädje lyckades jag hitta skjuts så att vi snabbt kunde ta oss till sjukhuset. Tack, tack, tack! Väl där blev jag impad över hur otroligt snabbt vi fick hjälp. Det tog inte mer än 5 min från det att vi fick hjälp (inklusive inskrivning). Det klämdes och kändes och lyssnades och stacks i tån för att snabbt kolla blodet. Lillen var inte alls nöjd och gallskrek mest hela tiden. De konstaterade att han antagligen hade en infektion av något slag.

Min syster kom och höll oss sällskap eftersom mannen tyvärr var på jobbet. Tack och lov att hon kunde för jag hade inte fixat det ensam tror jag. Jag kände mig som ett vrak. Jag kunde inte titta när de skulle sätta i ett sådant där rör i armen så de kunde tappa blod och ge dropp. Istället fick jag koncentrera mig på att ge sockerlösning till lillen för att han skulle vara lite gladare men det hjälpte inte så mycket.

När doktorn kom in var jag redan ganska skärrad och det blev inte bättre av att han nämnde ordet hjärnhinneinflammation i samma mening som min son. Efter det kunde jag inte tänka på något annat. Eftersom fontanellen stack ut så bestämde sig doktorn för att ta prov på vätskan i ryggen. Det blev för mycket för mig och jag fixade inte att vara kvar i rummet svag som jag är. Jag övergav min son och gick ut i korridoren och lipade. Min syster fick vara kvar och hålla lillen sällskap. Eftersom grabben vägrade att kissa blev de tvugna att punktera kissblåsan också för att få ett urinprov. Allt på en gång. Usch och blä!

När all provtagning äntligen var färdig kom det två snälla sköterskor och tog med oss till avdelningen där vi skulle få sova. Som tur var fick vi besked från doktorn att det antagligen inte var hjärnhinneinflammation vilket gjorde att jag slapp ligga vaken hela natten och oroa mig. De första timmarna fick han dropp och var tredje timme kom en sköterska in för att ta lite tester och ge medicin och varje gång tjöt min lille goding så det blev inte så mycket sömn trots allt. Det gör verkligen ont att se sitt barn lida.

Tidig söndagmorgon när mannen slutat jobba kom han förbi och besökte oss. Till min lättnad hade både fontanellen och febern gått ner. Det gjorde att man kunde slappna av ytterliggare. Ju längre dagen gick desto piggare blev min lilla älskling men det var först på söndagkvällen som jag fick ett leende. Det kändes skönt.

På mådagen hade odlingarna gett resultat och vi fick reda på att infektionen inte berodde på bakterier vilket gjorde att man kunde avsluta medicineringen med antibiotika och därmed också avlägsna röret från hans arm. Eftersom det var virus som man tydligen bara väntar ut och eftersom lillen mådde mycket bättre fick vi åka hem. Det var en läskig helg som jag hoppas innerligt att jag slipper vara med om igen. Det kan inte vara bra för hälsan att behöva oroa sig så mycket. Nu är han nästan helt återställd och skrattar som aldrig förr.