Namnproblem

En av de svåraste sakerna med att vi faktiskt ska få en pojke är att vi inte har något namn. Det var därför jag från allra första början inbillade mig att det skulle bli en flicka för det finns ju inga fina pojknamn. I alla fall inga som funkar med vårt efternamn. Det är tragiskt. Min käre make vet hur jobbigt jag tycker att namnbiten är så en dag förra veckan kom han hem med en lista över de 594 vanligaste svenska namnen som jag kunde roa mig med. Najs tänke jag innan jag läst listan och mindre najs när jag var klar. Jag lyckades nämligen inte hitta ett enda namn jag ville att vår son ska ha. Jag har några krav. Först och främst måste det ju funka med efternamnet (där tappar vi typ alla namn). För det andra får det inte vara för långt och det ska vara ett vanligt svenskt namn. Jag vill inte veta av en massa konstigheter bara för att det är populärt. Sen finns det ju en del andra bra saker att tänka på när man bestämmer vilket namn den lille ska ha.

1. Tänk på första dagen i skolan. Man vill inte välja ett namn som gör sitt barn till ett mobboffer.
2. Se till att namnet inte heter något fult på andra (lite vanligare) språk.
3. Jag tror personligen att det är jobbigt att heta något som är vanligt bland båda könen.
4. Det kan vara trevligt om namnet faktiskt betyder något vettigt. Det kan inte vara kul att leta upp betydelsen av sitt namn och det visar sig att det är rost (ja, det finns sånt)
5. Välj inte namn som kajsa (bajsa), lisa (fisa) osv. Det kan vara fina namn men de stackars barnen kommer få en jobbig period i livet (även om den går över när man blir äldre och när ens klasskamrater inte tyker att sånt är kul längre)
6. Välj ett namn som är lätt att stava till för att barnet ska slippa bokstavera varje gång det ska skrivas av någon annan.
7. Det ska vara lätt att uttala, det är störande när folk inte kan säga ens namn rätt.
8. Kolla så att initialerna inte blir helt tokiga. Ytterligare en sak som gör det lättare för barnett att mobbas. För tjejer som mig kan det bli tokigt när man gifter sig men då är det ingen som bryr sig längre så det är inte så farligt.
9. Döp inte ungen efteren populär kändis med ett skumt namn. Det kommer du få ångra senare. Man vill ju inte att barnet ska byta namn när det blir äldre för att man inte haft någon koll.
10. Båda parter bör gilla namnet. Det kan vara det absolut svåraste så det är bäst att börja tidigt.

Förstår ni nu vilken vånda jag har över att komma på ett namn som funkar. Tur att det är fyra månader kvar. Nja, sju egentligen med tanke på att man har tre månader på sig att lämna in papper på vad barnet ska heta. Med min panik var jag ju tvungen att kolla upp det där för tänk om man mot all förmodan inte har ett namn som funkar när bebisen ploppar ut. Eller att det namn man har inte alls passar på bebisen man fått. Vad gör man då? Svar: panikar!!

Kläder

Idag har jag roat mig själv med att handla kläder till den lille som ska komma. Jag vet att det är ett tag kvar men jag behöver banka in i min skalle att det faktiskt inte kommer bli en flicka och då var bästa sättet att åka och shoppa killkläder. Dagen började inte så bra, jag hittade absolut ingenting och modet började sjunka. Det visade sig dock att sista stället var en guldgruva. Jag hittade så mycket saker. Hade kunnat shoppa loss ordentligt men allt måste vara i sin ordning. Det måste ju ske lite pö om pö när det gäller kläder när det kommer till mannen. Jag tror ifs inte att han hade tagit det så hårt om jag spenderat dubbelt så mycket som jag gjorde. Det måste ju ändå ske förr eller senare.

I vilket fall som helst. Här är nästan allt jag kom över. Det blev bara en nyföddtröja. Kände att det kan jag lika gärna handla i Sverige, allt ser ju likadant ut. Tröjan ser stor ut men jag kan lova att den inte är det.

Sen fick det bli lite kläder för 3 mån. Bo måste ju ha iaf några finkläder (den i mitten om det inte framgår).

Sist av allt kunde jag inte låta bli att handla kläder för när Bo är 6 mån. De var ju så najsiga och det är ju bara ett år kvar :)

Det blev en bra dag tillslut och jag trippade nöjt ut från sista affären.

Jag passade på att kolla lite kläder till mig själv också men utan resultat. Är det ett faktum att bara för att man blir gravid så blir man stor som ett hus. Jag tror nästan det när man kollar på de flesta mammakläder jag sett idag. Hur ska det gå för oss andra som bara får en stor mage (jag hoppas att det fortsätter så för min del) men behåller storleken på de flesta andra kroppsdelarna? Är det meningen att vi ska få ha fula kläder på oss för att straffas?

Fula bebisar

Jag tror att alla mammor oroat sig minst en gång under graviditeten för att få en ful unge. Själv skiljer jag mig inte från någon annan och går till och från och håller tummarna för att jag inte ska få en såndär ful bebis. Inte för att några bebisar är speciellt fina när de ploppar ut, skrynkliga och fulla med blod och annat kladd. Jag gillar egentligen inte ordet ful, det ska mycket till för att få kalla någon ful men jag vet inte vilket annat ord jag ska använda.

För ett tag sen vaknade jag en natt av just fasan av att ha fått en ful bebis. Jag fick se bebisen först dagen efter att jag kämpat så för att få ut den och vilken chock. Det var helt fruktansvärt. Bebisen som var en pojke hade en illorange kalufs som stod rätt fram och jordens mesta grisnäsa. Det var verkligen ingen vacker syn. Trots att jag hade lyckats få en sån ful unge så kände jag en sådan sjuk kärlek till den lilla krabaten.

Såhär i efterhand oroar jag mig inte så mycket. Även om man är medveten om att man inte har det vackraste barnet så tror jag inte att det gör så mycket. Det går ju inte att inte älska de små liven.

Första sparken

Det var lite skumt att samma kväll som vi hade varit sjukhuset för att göra ultraljud så börjar Bo sparka, en riktig feting också. Han kanske fattar att jag är besviken över att han inte är en tjej och vill ge igen. Om så är fallet så får han nog träna ett tag till innan han kan sparka mig så att det gör ont. Det är en häftig känsla nu när man vet hur det känns. Svårt att beskriva känslan i magen när något där inne håller på och rör på sig för fullt. Han verkar vara rätt livlig. Måtte det inte bli en hyperenergisk sak (som min kära syster :)) som man blir trött av att bara titta på.

Jag har dock lärt mig av mitt misstag att inte få för mig saker och ting. Säger jag att jag kommer få en snäll bebis (vem vill inte det) så kommer jag få ett monster och säger jag att jag kommer få en bebis som sover hela (nästan) natten så kommer han vara vaken mest hela tiden. Jag ska inte få för mig saker som det där med könet. Då blir jag bara besviken. Så inget mer sånt för min del. Jag tror nog att jag kommer älska den där lilla skrynkliga saken lika mycket ändå. Jag behöver bara vänja mig vid tanken.

Igår höll han på hela tiden så jag började nästan undra om det lilla livet någonsin sover. Hittade på internet att bebisarna i magen sover med sådär 45-minuters intervall. Skönt, då behöver jag inte ägna tid till att fundera på det där. Det är så mycket onödig energi som går åt till att fundera och oroa sig. Man får ju ändå reda på hur barnet är när det väl är fött.

Första ultraljudet och besvikelsen

Det jag alltid fruktat är nu sant. Jag är en dålig människa. Häromdagen var jag och min man på sjukhuset för att göra ultraljud för fösta gången efter att jag missat den första tiden vi fått. Hur klantig får man vara. Jag har då aldrig hört om någon som missat sin tid för ultraljudet. När jag upptäckte misstaget satt jag hemma hela eftermiddagen med tårarna sprutandes. Mannen vad sur och jag tog på mig alltihopa för det var ju faktiskt mitt fel. Usch, vilken dålig mamma jag är!

Det har varit svårt att förstå att man faktiskt har en liten krabat som växer i magen trots att jag bara blir större och större. Jag är ju ändå i 20:e veckan så halva tiden har ju redan susat förbi, fort har det gått. Sen min mans syster och mamma var här och hans mamma hade med sig en graviditetstidning till mig så har jag börjat fundera på hur jag vill ha bebisens nya rum, vad jag vill handla osv. Jag har varit helt inställd på att det blir en flicka. Vi har det finaste namnet på en flicka som verkligen bara känns sådär klockrent. Vi vill båda att ett av namnen ska vara släktrelaterat och vi hade verkligen hittat namn som klaffade perfekt.

Det har varit så mycket strul med att boka tid till ultraljudet och få dem att förstå vad det är vi vill. I Frankrike gör man nämligen många fler ultraljud än i Sverige. Det man gör på ett besök i Sverige gör man på två besök i Frankrike. Jag vill inte gå på två besök men de säger att jag måste och bla bla bla. De är så knäppa alla fransmän (ok inte alla, jag känner några jättesnälla). Ordet service tror jag inte finns med i deras ordförråd. De gör det som är enklast för dem själva och sen bryr de sig inte om vad människorna runt omkring faktiskt vill. Men men...efter mycket om och men fick vi iaf komma dit och till min förvåning får vi faktiskt en riktigt trevlig barnmorska. Det var skönt för jag hade verkligen ingen lust att bråka om något (fransmän hittar ju alltid en orsak att bråka). Ultraljudet ska ju bara vara sådär fantastiskt som man hört från alla. Jag hade förväntat mig att min man skulle få översätta allting från franska men barnmorskan pratade faktiskt engelska. Sikken skräll :)

Jag fick gå in i en liten avgränsad del och klä av mig på underdelen och lägga mig i den där hemska gynstolen eller vad den nu kallas. Jag hatar att ligga där med benen spretandes i vädret men vad gör man inte för det lilla livet. När hon känt på det hon skulle, vad det nu var hon gjorde på de två sekunderna, så kunde jag plocka ner benen igen och sen var det dags för det efterlängtade ultraljudet. Min man och jag satt och höll varandras händer och jag kände hur handen började svettas. Inte för att jag var orolig för att något skulle vara fel utan det var nog mest spänningen över att faktiskt få se vårt lilla barn för första gången. Det tog ett litet tag innan jag faktiskt fattade vad vi såg. Det är svårt att veta vad som är bebis och vad som är annat utan vana ögon. Barnmorskan verkade veta vad hon pysslade med när hon svischade fram med grejen över magen och berättade vad det var vi såg på skärmen. När hon kom till fötterna såg jag ingenting innan hon var förbi så jag var tvungen att hojta och då gick hon snällt tillbaka till fötterna och då såg jag. Finns det något finare än bebisfötter? Jag tror inte det, jag mjuknade. Tillslut stannade hon på en bild och sa att vi skulle få en pojke. Jag kan lova att det var omöjligt att se och jag var tvungen att fråga om hon verkligen var säker. Man har ju ändå hört att de ser fel ibland men barnmorskan var bombsäker på sin sak.

Så var det över. Jag tror att jag satt med munnen öppen under hela tiden och bara stirrade på tv-skärmen för att jag inte ville missa något. Barnmorskan gav oss två ultraljudsbilder, en med bebisen och en där man bara ser vilket kön det är. Det är fortfarande en mysterium för mig hur hon kunde urskilja att just den lilla klumpen som pilen på bilden pekar på var en snopp.

När vi kom ut från sjukhuset igen och stod och väntade på bussen började jag gråta. Inte av lycka som man skulle kunna tro utan av besvikelse över att det inte blir en flicka. Jag har under en sådan lång tid målat upp en bild av att det ska bli en flicka så det blev nästan som att jag förlorade någon. Jag kände mig jättehemsk att jag inte bara kunde glädjas över faktumet att vi faktiskt ska få ett barn. Vi som hade det finaste flicknamnet. Det finns inte ett enda fint pojknamn, det kom jag och min man överens om för flera månader sedan. Iaf inget som matchar med vårt efternamn.

Tänk om den lille i magen visste hur jag kände. Kan man känna sig som en sämre mamma…och bebisen som inte ploppat ut ännu.