Det jag alltid fruktat är nu sant. Jag är en dålig människa. Häromdagen var jag och min man på sjukhuset för att göra ultraljud för fösta gången efter att jag missat den första tiden vi fått. Hur klantig får man vara. Jag har då aldrig hört om någon som missat sin tid för ultraljudet. När jag upptäckte misstaget satt jag hemma hela eftermiddagen med tårarna sprutandes. Mannen vad sur och jag tog på mig alltihopa för det var ju faktiskt mitt fel. Usch, vilken dålig mamma jag är!
Det har varit svårt att förstå att man faktiskt har en liten krabat som växer i magen trots att jag bara blir större och större. Jag är ju ändå i 20:e veckan så halva tiden har ju redan susat förbi, fort har det gått. Sen min mans syster och mamma var här och hans mamma hade med sig en graviditetstidning till mig så har jag börjat fundera på hur jag vill ha bebisens nya rum, vad jag vill handla osv. Jag har varit helt inställd på att det blir en flicka. Vi har det finaste namnet på en flicka som verkligen bara känns sådär klockrent. Vi vill båda att ett av namnen ska vara släktrelaterat och vi hade verkligen hittat namn som klaffade perfekt.
Det har varit så mycket strul med att boka tid till ultraljudet och få dem att förstå vad det är vi vill. I Frankrike gör man nämligen många fler ultraljud än i Sverige. Det man gör på ett besök i Sverige gör man på två besök i Frankrike. Jag vill inte gå på två besök men de säger att jag måste och bla bla bla. De är så knäppa alla fransmän (ok inte alla, jag känner några jättesnälla). Ordet service tror jag inte finns med i deras ordförråd. De gör det som är enklast för dem själva och sen bryr de sig inte om vad människorna runt omkring faktiskt vill. Men men...efter mycket om och men fick vi iaf komma dit och till min förvåning får vi faktiskt en riktigt trevlig barnmorska. Det var skönt för jag hade verkligen ingen lust att bråka om något (fransmän hittar ju alltid en orsak att bråka). Ultraljudet ska ju bara vara sådär fantastiskt som man hört från alla. Jag hade förväntat mig att min man skulle få översätta allting från franska men barnmorskan pratade faktiskt engelska. Sikken skräll :)
Jag fick gå in i en liten avgränsad del och klä av mig på underdelen och lägga mig i den där hemska gynstolen eller vad den nu kallas. Jag hatar att ligga där med benen spretandes i vädret men vad gör man inte för det lilla livet. När hon känt på det hon skulle, vad det nu var hon gjorde på de två sekunderna, så kunde jag plocka ner benen igen och sen var det dags för det efterlängtade ultraljudet. Min man och jag satt och höll varandras händer och jag kände hur handen började svettas. Inte för att jag var orolig för att något skulle vara fel utan det var nog mest spänningen över att faktiskt få se vårt lilla barn för första gången. Det tog ett litet tag innan jag faktiskt fattade vad vi såg. Det är svårt att veta vad som är bebis och vad som är annat utan vana ögon. Barnmorskan verkade veta vad hon pysslade med när hon svischade fram med grejen över magen och berättade vad det var vi såg på skärmen. När hon kom till fötterna såg jag ingenting innan hon var förbi så jag var tvungen att hojta och då gick hon snällt tillbaka till fötterna och då såg jag. Finns det något finare än bebisfötter? Jag tror inte det, jag mjuknade. Tillslut stannade hon på en bild och sa att vi skulle få en pojke. Jag kan lova att det var omöjligt att se och jag var tvungen att fråga om hon verkligen var säker. Man har ju ändå hört att de ser fel ibland men barnmorskan var bombsäker på sin sak.
Så var det över. Jag tror att jag satt med munnen öppen under hela tiden och bara stirrade på tv-skärmen för att jag inte ville missa något. Barnmorskan gav oss två ultraljudsbilder, en med bebisen och en där man bara ser vilket kön det är. Det är fortfarande en mysterium för mig hur hon kunde urskilja att just den lilla klumpen som pilen på bilden pekar på var en snopp.
När vi kom ut från sjukhuset igen och stod och väntade på bussen började jag gråta. Inte av lycka som man skulle kunna tro utan av besvikelse över att det inte blir en flicka. Jag har under en sådan lång tid målat upp en bild av att det ska bli en flicka så det blev nästan som att jag förlorade någon. Jag kände mig jättehemsk att jag inte bara kunde glädjas över faktumet att vi faktiskt ska få ett barn. Vi som hade det finaste flicknamnet. Det finns inte ett enda fint pojknamn, det kom jag och min man överens om för flera månader sedan. Iaf inget som matchar med vårt efternamn.
Tänk om den lille i magen visste hur jag kände. Kan man känna sig som en sämre mamma…och bebisen som inte ploppat ut ännu.
fredag 11 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar