Första sparken

Det var lite skumt att samma kväll som vi hade varit sjukhuset för att göra ultraljud så börjar Bo sparka, en riktig feting också. Han kanske fattar att jag är besviken över att han inte är en tjej och vill ge igen. Om så är fallet så får han nog träna ett tag till innan han kan sparka mig så att det gör ont. Det är en häftig känsla nu när man vet hur det känns. Svårt att beskriva känslan i magen när något där inne håller på och rör på sig för fullt. Han verkar vara rätt livlig. Måtte det inte bli en hyperenergisk sak (som min kära syster :)) som man blir trött av att bara titta på.

Jag har dock lärt mig av mitt misstag att inte få för mig saker och ting. Säger jag att jag kommer få en snäll bebis (vem vill inte det) så kommer jag få ett monster och säger jag att jag kommer få en bebis som sover hela (nästan) natten så kommer han vara vaken mest hela tiden. Jag ska inte få för mig saker som det där med könet. Då blir jag bara besviken. Så inget mer sånt för min del. Jag tror nog att jag kommer älska den där lilla skrynkliga saken lika mycket ändå. Jag behöver bara vänja mig vid tanken.

Igår höll han på hela tiden så jag började nästan undra om det lilla livet någonsin sover. Hittade på internet att bebisarna i magen sover med sådär 45-minuters intervall. Skönt, då behöver jag inte ägna tid till att fundera på det där. Det är så mycket onödig energi som går åt till att fundera och oroa sig. Man får ju ändå reda på hur barnet är när det väl är fött.