Mardrömmar

Jag har så länge jag kan minnas drömt mycket drömmar. Visst, det gör väl alla men det jag menar är att jag väldigt ofta minns när jag vaknar vad det är jag drömt. Jag har läst att som gravid kan man börja drömma (minnas drömmarna) oftare. Detta är en av de få saker som faktiskt stämmer på mig när det kommer till gravida kvinnor.

Som liten hade jag en återkommande mardröm om hur det kom en enorm spindel på Lygnö-vägen och trampade sönder vårat hus. Efter det har jag haft en mängd olika mardrömmar den ena värre än den andra. Törs knappt berätta att jag faktiskt eldat upp min egen pappa med risk för att läggas in på mentalsjukhus. Vid ett annat tillfälle har jag faktiskt drömt att jag har dött. Trodde inte att det var möjligt förrän jag faktiskt såg mig själv sprängas i luften. Tror ni att jag var skärrad när jag vaknade eller.

Det är spännande att se hur drömmarna förändras beroende på vilka faser man befinner sig på i livet. Spindeln var väl det läskigaste jag visste när jag var liten (ok, det är fortfarande det) och kanske att jag varit arg på min kära pappa några gånger men sedan jag blivit gravid handlar drömmarna oftast om att jag har barn. Härom morgonen vaknade jag av fasan över att jag och min man glömt vår lilla nyfödda pojke hemma i lägenheten (för att det hörde inte till vår vana att ha barn) och gått på filmfestivalen här i Cannes som börjar snart. Ajajaj, vilken panik när jag var på festen och insåg att vårt lilla spädbarn hade varit ensam hemma i flera timmar. Inte kul!

Inte för att jag oroar mig "synligt" men det verkar som att jag någonstans inuti har en dold fasa över att faktiskt klanta till mig på ett eller annat sätt. Det är tur att jag har maken som tar hand om mig.