Fula bebisar

Jag tror att alla mammor oroat sig minst en gång under graviditeten för att få en ful unge. Själv skiljer jag mig inte från någon annan och går till och från och håller tummarna för att jag inte ska få en såndär ful bebis. Inte för att några bebisar är speciellt fina när de ploppar ut, skrynkliga och fulla med blod och annat kladd. Jag gillar egentligen inte ordet ful, det ska mycket till för att få kalla någon ful men jag vet inte vilket annat ord jag ska använda.

För ett tag sen vaknade jag en natt av just fasan av att ha fått en ful bebis. Jag fick se bebisen först dagen efter att jag kämpat så för att få ut den och vilken chock. Det var helt fruktansvärt. Bebisen som var en pojke hade en illorange kalufs som stod rätt fram och jordens mesta grisnäsa. Det var verkligen ingen vacker syn. Trots att jag hade lyckats få en sån ful unge så kände jag en sådan sjuk kärlek till den lilla krabaten.

Såhär i efterhand oroar jag mig inte så mycket. Även om man är medveten om att man inte har det vackraste barnet så tror jag inte att det gör så mycket. Det går ju inte att inte älska de små liven.