Fruktad facegrab

Vår son har börjat hålla upp sina händer framför ansiktet och vrider och vänder på dem för att spana in sina coola kroppsdelar. En dag nu i veckan satt jag och tittade på honom när han underhöll sig själv med att kolla in sin ena hand. Vi ett tillfälle blinkade jag (det måste man ju ibland) och när mina ögon öppnade sig igen hade han facegrabat sig själv. Det var en lustig syn.

För er därute som inte riktigt har koll på det där så är facegrab i stort sett det enda som biter på killar när man bråkar. Ni förstår, flickor är ju oftast inte så starka som killar så när man (läs jag) inte kan vinna ett slagsmål (mot ev. sin bror) så greppar man tag i hela ansiktet. En korrekt facegrab innebär långfingret över näsbenet och pekfingret och långfingret ska vara i ögonen för att man ska kunna trycka till om det behövs. Tummen och lillfingret kan man sätta där det känns naturligt.

Jag måste lära lillkillen att slåss som en man.

Begåvat barn

Är det på sådana här bloggar som man ska skryta om sina barn? I så fall måste jag berätta att min 3 månader gamla son petade näsan för första gången idag. Jag är en stolt moder :)

Annorlunda arbetsskada

Man märker att man är skadad när man står stilla i mataffären och man då reflexartat börjar rulla dragkorgen fram och tillbaka eller när man står i kö med några varor i famnen och man börjar gunga från sida till sida.

Billigaste blöjorna = bäst, Bästa blöjorna = bedrövliga

Jag är en såndär påverkbar människa. Jag tror på allt vad reklamen på tv säger. Sedan finns det saker som jag håller hårt på. Ketchup är en av sakerna. Jag skulle aldrig få för mig att köpa något annat märke på ketchupen än Heinz för den har jag alltid köpt och jag inbillar mig att Felix smakar mindre gott (jag försöker vänja mig av med ordet äckligt). Jag är mycket skeptisk till många alla dessa ghettomärken som ploppar upp här och där. Jag ser dem inte på tv och då kan de ju inte vara bra. Ok, det finns undantag. Det är inte mycket som slår Eldorados vanilj/jordgubbsglass med Oboy chokladsås och Hemköps maränger. Smaskens!

Men, nu till det jag skulle komma fram till nämligen blöjor. Jag köpte blöjor till vår son med en stark tro att att Libero är det bästa märket. De är ju absolut störst på blöjmarknaden och det måste ju betyda något. Såhär i efterhand vet jag inte om de tror att föräldrar byter blöja på sina små barn flera gånger per natt och att de därför inte behöver göra en blöja som tål särskilt mycket. Det har hänt att vår son sovit en hel natt men vanligtvis så vaknar han bara en gång. Om jag inte hör att han bajsar när jag matar honom vid det tillfället så är jag för lat för att byta blöja på honom och då kan det gå 12 h innan han får en ny blöja. Han är ju inte kinkig för det och den lilla rumpan tar ju inte stryk så vad spelar det för roll. I vilket fall som helst så är Liberos blöjor inte gjorda för en sådan natt. Varje gång som jag använt libero på natten så har lillkillen bajs på pyjamasen när vi vaknar på morgonen. Dåligt! Det kommer ta ett tag innan jag köper Libero igen.

Jag vill istället slå ett slag för budgetvarianten Toujours som är Lidl's egna märke. Det var av en slump som jag hamnade på ett blöjtest där denna blöja hade fått ganska bra betyg. Jag bestämde mig för att testa denna billiga variant och den har aldrig gjort mig besviken. Det finns ett fåtal tillfällen då det har läckt bajs under natten men då har det enbart varit för att jag satt på blöjan lite slarvigt.

Ni vet det säkert sedan tidigare men dyrast är långt ifrån alltid bäst men visst luras vi ganska enkelt. Det gör iaf jag.

Skräckfyllt sjukhusbesök

I lördags var vår son väldigt slö och sov typ hela tiden vilket inte är så vanligt. Jag vet inte varför men min hjärna kopplade liksom inte att lillkillen kunde vara sjuk. Det var först på eftermiddagen som vi tog tempen och det visade sig att han hade 38,5. Det är inte så fasligt mycket och jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Småbarn blir ju sjuka ibland. Det var först när jag såg att fontanellen buktade utåt som en stor fet bula som jag blev lite nervös. Jag ringde vårdguiden och kvinnan jag pratade med upplyste mig om att man alltid ska åka till sjukhuset när bebisar under tre månader får feber. När hon inte kunde säga något om fontanellen blev jag ännu mer orolig. Till min glädje lyckades jag hitta skjuts så att vi snabbt kunde ta oss till sjukhuset. Tack, tack, tack! Väl där blev jag impad över hur otroligt snabbt vi fick hjälp. Det tog inte mer än 5 min från det att vi fick hjälp (inklusive inskrivning). Det klämdes och kändes och lyssnades och stacks i tån för att snabbt kolla blodet. Lillen var inte alls nöjd och gallskrek mest hela tiden. De konstaterade att han antagligen hade en infektion av något slag.

Min syster kom och höll oss sällskap eftersom mannen tyvärr var på jobbet. Tack och lov att hon kunde för jag hade inte fixat det ensam tror jag. Jag kände mig som ett vrak. Jag kunde inte titta när de skulle sätta i ett sådant där rör i armen så de kunde tappa blod och ge dropp. Istället fick jag koncentrera mig på att ge sockerlösning till lillen för att han skulle vara lite gladare men det hjälpte inte så mycket.

När doktorn kom in var jag redan ganska skärrad och det blev inte bättre av att han nämnde ordet hjärnhinneinflammation i samma mening som min son. Efter det kunde jag inte tänka på något annat. Eftersom fontanellen stack ut så bestämde sig doktorn för att ta prov på vätskan i ryggen. Det blev för mycket för mig och jag fixade inte att vara kvar i rummet svag som jag är. Jag övergav min son och gick ut i korridoren och lipade. Min syster fick vara kvar och hålla lillen sällskap. Eftersom grabben vägrade att kissa blev de tvugna att punktera kissblåsan också för att få ett urinprov. Allt på en gång. Usch och blä!

När all provtagning äntligen var färdig kom det två snälla sköterskor och tog med oss till avdelningen där vi skulle få sova. Som tur var fick vi besked från doktorn att det antagligen inte var hjärnhinneinflammation vilket gjorde att jag slapp ligga vaken hela natten och oroa mig. De första timmarna fick han dropp och var tredje timme kom en sköterska in för att ta lite tester och ge medicin och varje gång tjöt min lille goding så det blev inte så mycket sömn trots allt. Det gör verkligen ont att se sitt barn lida.

Tidig söndagmorgon när mannen slutat jobba kom han förbi och besökte oss. Till min lättnad hade både fontanellen och febern gått ner. Det gjorde att man kunde slappna av ytterliggare. Ju längre dagen gick desto piggare blev min lilla älskling men det var först på söndagkvällen som jag fick ett leende. Det kändes skönt.

På mådagen hade odlingarna gett resultat och vi fick reda på att infektionen inte berodde på bakterier vilket gjorde att man kunde avsluta medicineringen med antibiotika och därmed också avlägsna röret från hans arm. Eftersom det var virus som man tydligen bara väntar ut och eftersom lillen mådde mycket bättre fick vi åka hem. Det var en läskig helg som jag hoppas innerligt att jag slipper vara med om igen. Det kan inte vara bra för hälsan att behöva oroa sig så mycket. Nu är han nästan helt återställd och skrattar som aldrig förr.

Skiftande sängplacering

På söndag gäller det. Natten till 1 december blir ett bra tillfälle för vår son att för första gången få sova i sitt alldeles egna sovrum. Första halvan av sin levnadstid har han sovit mellan mig och maken och fram till nu har han sovit i sin egna säng som har stått vid foten av vår säng. Det har fungerat alldeles utomordentligt bra. Han är vaken lite då och då på natten har jag upptäckt men han håller oss inte vakna. Han ligger mest i sängen och pratar förnöjsamt med sig själv. Det uppskattas av både mig och min man. Nu har jag dock fått nog av att ha en extra säng stående i vårt sovrum. Det blir lätt att hänga av sig dagens kläder där på och genast ser det stökigt ut. Så...på söndag får vi ett barnfritt sovrum. Det ska bli mycket trevligt. Jag hoppas att lillgrabben tycker likadant.

Smaskigt smakprov

Nu har vår 2 månaders gamla son för första gången slickat på något annat än mammas bröstvårtor och sina nappar. Slickprovet var inget mindre än milkduds. Jag trodde aldrig att hans första upplevelse av mat skulle bli godis men det är inte alltid så lätt att planera allt när man har en man som gillar att hitta på tokiga saker. Jag ska nog vara tacksam över att det inte var salt och vinägerchips han fick slicka på ;)

Lustiga ljud

Jag gillar när jag får respons från vår son. Gissa om jag blev förvånad för drygt en vecka sedan killade grabben under armen och det kom ett skratt. Jag tror att han blev lika förvånad som mig. Det var liksom ett riktigt skratt...helt overkligt. Sedan dess har jag i flera dagar försökt att återskapa det där mysiga ljudet men utan resultat. De senaste dagarna har det dock kommit lite skrattliknande ljud och det börjar arta sig även om det inte riktigt är det där klockrena som det var första gången. Han undrar nog varför hans mamma envisas med att alltid killas på magen och under armarna när det är blöjbytardags.

Smärtsam sanning

För att ingen ska få för sig något tokigt ska jag nog börja med att berätta att jag är otroligt tacksam för vår son.

Antingen så är jag inte som alla andra eller också så "ljuger" en stor del av den halva befolkningen. Ni vet den där "instant love" som nästan alla mödrar pratar om. Den där enorma kärleken som bara överöser modern i samma sekund som hennes barn tar sina första andetag. Kärleken som gör att man skulle göra vad som helst för den där lilla saken i ens armar. När min lilla son fick se dagens ljus så kände jag det inte. Den där fantastiska "instant love" som alla pratat så varmt om kom inte till mig. Jag var inte ett dugg sugen på att hålla det där kladdiga lilla barnet i mina armar. Egentligen ville jag bara sova men det kunde jag ju inte erkänna för barnmorskorna. Man vill ju inte vara en dålig mamma.

Så...den där "instant love" infann sig aldrig. Det gjorde inte heller bara love dagen efter eller dagen efter det eller veckan efter det. I början skämdes jag över faktumet över att jag var "den enda" som inte älskade mitt barn från start och jag är ledsen att behöva erkänna att jag har ända tills nu gått omkring och ljugit för folk om detta. Ni mödrar vet hur det är. När man pratar med andra mödrar om t.ex. något som är mindre bra som att bebisen kanske skriker massa på natten (min gör inte det) och den andra kvinnan säger: men visst älskar man dem ändå? I 100 % av dessa fall har jag sagt ja till det påståendet. Hur skulle det låta om man sa nej? Nej, jag älskar inte mitt barn. Det låter ju jättehemskt.

Imorgon blir vår son 6 veckor och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag har för känslor. Skillnaden nu och då är att jag inte riktigt skäms för det längre. Klart att mina känslor för honom är starkare nu än vad de varit tidigare och de känslorna växer sig allt starkare för varje dag som går. När jag hör andra kvinnor prata om den där fantastiska moderliga kärleken som man har till sina barn så inser jag att jag har en bit kvar innan jag är där. Lite jobbigt känns det allt men det är inget som jag inte kan hantera för innerst inne så vet jag att jag inte är ensam om att känna som jag gör även om ingen vågar erkänna det.

Jag försöker inte hävda att den där "instant love" inte finns. Det är jag övertygad om att den gör och jag avundas alla kvinnor som får vara med om det. Det jag försöker säga är bara att den inte finns hos alla och att det är ok.

Blodiga ben

När man ska ha sitt första barn får man höra mycket om både graviditet och förlossning från allt och alla. Det är dock aldrig någon som pratar om är tiden efteråt. Varför är det så? Jag hade gärna hört lite mer om "eftertiden". Jag gick länge och trodde att efter förlossningen är allt "frid och fröjd". Inte sagt att alla kvinnor råkar ut för samma saker men jag tänkte ändå berätta lite framöver om mina egna erfarenheter från tiden efter förlossningen så att ni ännu lyckligt ovetande kvinnor kan få ett litet hum om vad ni kanske har att vänta er.

Blod, smärta och tårar. Dessa tre ord kan egentligen sammanfatta det mesta. Med tanke på att man har ett stort sår i magen efter att man fött barn så är det inte så konstigt att man blöder konstant ett tag efteråt. Det är inte lite blod som kommer ut heller. Mensblod är bara förnamnet. För att lyckas suga upp allt blod fanns det bindor stora som hus. Jag har aldrig sett så stora saker i hela mitt liv. Eftersom jag inte kunde behålla något jag drack under förlossningen och därmed fick dropp fick jag ha en kateter i flera dagar efter förlossningen. Det var en spännande upplevelse, både positivt och negativt. Det negativa var att vart jag än gick så läckte jag blod. Blodet rann liksom längs med slangen och ner över benen. Hur kul är det då att vara uppe och promenera? Det var ganska skönt när den väl plockades bort. Det positiva med katetern var att jag kunde ligga i sängen mest hela tiden, att inte behöva springa på toa jämt. Med tanke på hur sjukt ont det gjorde att flytta sig minsta lilla så var jag tacksam för alla stunder jag kunde ligga stilla. Jag kunde inte ens ta mig upp ur sängen själv så ont gjorde det. Det tog ett bra tag för mig innan jag kunde sitta ner. Nu har det gått två och en halv vecka och det är fortfarande jobbigt och gör ont mest hela tiden men jag är inte lika begränsad som innan. Nu klarar jag av att ta hand om både mig själv och Emil. Det har varit fantastiskt att ha mannen hemma de första veckorna. Han har tagit hand om både mig och lillkillen. Sen gillar jag att bara ha mannen hemma, det är najs att kunna umgås så mycket.

Det kanske ska tilläggas att jag ville ha fem barn tidigare. Trots all smärta och annat hemskt som en förlossning innebär så vill jag fortfarande ha fem barn. När ens barn ler mot en så glömmer man alla hemskheter. Allt är värt det!

Fruktansvärd förlossning

Äntligen är det över!!! Världens mest ljuvliga lilla pojke kom till världen 11 sep 2008 kl. 04.33. Förlossning är och kommer alltid att vara det värsta jag varit med om, punkt slut!

Allt började den 9 sep kl. 10:50 när jag och maken sitter fridfullt i soffan och kollar på scrubs. Helt plötslig flyger jag upp ur soffan då jag "kissar på mig". Vattnet kom som en flod..jag skojar inte. Det bara rann längs benen och ville inte sluta. Lite obehaglig känsla faktiskt. Det var bara att gilla läget och proppa brallorna fulla med handdukar och styra kosan till Östra sjukhuset för att kolla så att allt var ok med Bo-Zlatan. Efter kollen var det bara att åka hem igen och vänta på att värkarna skulle sätta igång. Vid 5-tiden hade jag ringt till förlossningen i Varberg 3 gånger och hon var nog trött på mig så tredje gången sa hon till mig att jag fick väl komma då. Väl i bilen påväg till förlossningen avtog värkarna och jag skämdes ihjäl för att vi skulle komma dit och så skulle det inte vara något. Lagom tills vi kom dit så satte det igång igen så jag behövde inte skämmas, tack och lov. Tur var att vi åkte när vi gjorde för inte långt efter vårt anländande började jag kräkas. Efter varje riktigt kraftig värk som en flod av spyor upp. Bara så ni vet så har de fantastiska kräkspåsar på sjukhuset.

Vi fick ett mysigt litet rum och runt midnatt fick jag en dos morfin för att hjälpa mig att sova. Det gick sådär bra. Jag sov i 5-10 min intervaller den natten. Jag är ändå glad att jag fick morfinet för det hjälpte mig att slappna av genom värkarna iaf. Vad jag inte kan förstå dock är hur Daniel kunde sova när jag stundvis klämde sönder hans stackars hand. På förmiddagen bestämde sig de för att kolla hur öppen jag var. Sikken besvikelse, 1-2 cm bara. Alla dessa smärtor och det hade inte hänt ett piss. Eftersom jag fortsatte att kräkas och inte fick behålla något av alla dessa fruktsoppor och saft jag drack så fick jag dropp för att få lite energi. I och med att vattnet gått och de varit "inne och pillat" (för att kolla öppenheten) så bestämde de sig för att ge mig ytterliggare ett dropp för att få igång värkarna mer. Man vill tydligen inte att det ska ta för lång tid med risk för infektioner när vattnet gått och de varit där och kollat.

När jag väl var öppen sådär 4 cm började värkarna ändra karaktär och flyttade sig liksom bakåt mot nedre delen av ryggen. Även det gjorde riktigt ont men jag fick en epiduralbedövning då vilken var som himlen. De två timmarna kände jag typ inte av några värkar. Då fick jag vila lite. Efter de där två timmarna av lugn ändrade värkarna karaktär igen och flyttade sig tillbaka mot magen. Epiduralbedövningen hjälpte mig inte mot "magsmärtorna" och vi bestämde oss för att satsa på lustgas. Första värken som jag andades mig ignom var rätt kul. Det var en skön känsla men lite skum. Helt plötsligt började ljuden i rummet att ändras och det kändes som att man låg i en bubbla på något sätt. Jag andades lite för länge så jag började flina. Det var nog enda gången jag log under den förlossningen. Det var sjukt svårt att andas lustgas dock. Började jag för sent så hjälpte den inte så mycket så jag började kräkas efteråt vilket gjorde att jag inte kunde andas lustgas genom nästkommande värk. I början gick det ganska bra dock men ju kraftigare värkarna blev (de skruvade upp "värkdroppet") desto svårare blev det och desto mindre hjälpte lustgasen.

Så...tillslut kom den lilla krabaten ut, efter 36 timmar på Varbergs sjukhus och 16 timmars förlossningarbete. Vid det laget hade jag hunnit ge upp över 10 gånger. Det lilla livet hade liksom sin mamma helt slut på energi så maken fick tydligen mata honom med en massa socker fick jag höra efteråt.

Såhär efteråt minns jag faktiskt inte så mycket. Jag minns dock hur de la den kladdiga lilla bebisen på mitt bröst medan någon sydde ihop mig. Jag tyckte mest att hon slet och drog och att det tog en evighet. Jag minns även mans uppmuntrande ord under förlossningen (vad han sa har jag dock ingen aning om) och hur han under alla dessa timmar andades med mig. Utan hans hjälp hade jag inte fått många andetag rätt. Min make är bäst i världen!!

Tillräckligt tjockt tillstånd

I fredags var det offeciellt...jag har gått över tiden. I och för sig vet jag inte riktigt det eftersom jag bara går efter senaste mensen och det litar jag inte på en sekund. Jag fick ju aldrig någon "riktig" tid satt utifrån ultraljudet. Magen är större än någonsin fast jag tycker inte att det hänt så mycket de senaste veckorna. Jag mår fortfarande prima, diskar mest varje dag, jobbar, handlar mat och tvättar. Allt är som vanligt med andra ord. Jag tycker inte att livet förändrats så mycket faktiskt. Jag tror att min man har det jobbigare än mig i mitt vanliga gravida tillstånd. Stackarn sliter på sitt slavarbete och till råga på allt åkte han på hälsporre vilket inte underlättar direkt.

I går eftermiddag råkade jag dock ut för ett annat tillstånd som jag kan lova är 1000 gånger jobbigare än att vara gravid. Just igår fick jag ett getingstick på höger pekfinger. Ajajaj...det gjorde redigt ont vill jag lova. Kan knappt minnas när jag fick ett getingstick senast. Man lyckas alltid glömma hur sjukt ont det gör. Sakta men säkert började min annars ganska lilla hand att växa. På kvällen var den stor som en uppblåst gummihandske och när jag vaknade imorse var hela underarmen uppsvullen. Tokigt! Jag kontaktade vårdguiden för jag blev faktiskt lite orolig för att Bo skulle råka illa ut. De sa åt mig att det inte var någon fara. Undra om hon sagt samma sak om jag hade fått sticket i magen. Men men...det verkar som att jag får lida ett par dagar tills det går över. Jag har inte klarat av en endaste liten sak idag i och med att jag inte kunnat röra fingrarna ens en millimeter. Man inser inte hur enormt handikappad man blir av att bara ha en enda hand som fungerar. Det var en ny upplevelse att försöka sminka sig själv med vänsterhanden. Inte det lättaste men det gick. Det som gick mindre bra var att försöka knäppa sin BH, knyta skorna, stryka eller ta på mig mitt halsband själv. Det är knappt att jag kan dra upp brallorna själv efter ett toabesök. Jag hoppas att det går över snart...

Folk i min omgivning har börjat undra om inte Bo ska komma snart. Svaret på den frågan är nej. Daniel har beställt honom till den 8:e september så jag får helt enkelt knipa tills dess. Vem vill förresten ha en skrikande unge som man inte vet vad man ska göra med när det är så mysigt just nu. Klart att han är efterlängtad men även om man skaffat sig någon form av relation till det lilla livet så är det sårt att säga att man älskar honom och jag har inte den blekaste aning vad jag har att förvänta mig. Jag vet bara att jag har det bra nu...

Fluffiga fötter & feta fingrar

I söndags fick jag knappt på mig mina skor. Vanligtvis är de på gränsen till för små men denna gång var mina fötter lite större än vad skorna egentligen hade kapacitet att klara av. Det var bara att bita ihop och dra på dem ändå. I dag när jag stod och väntade på bussen (efter att bara ha handlat lite mat) råkade jag kika ner på mina fossingar som var istuckna i ett par flip-flops. De har blitt mycket större. Jag har klarat mig från det mesta nästintill hela tiden men nu när det bara är två veckor kvar bestämmer sig fötterna för att bli alldeles fluffiga.

Jag har sedan en tid tillbaka tvingats avlägsna vigselringarna från mina fingrar och ha dem runt halsen istället. Det började när det var som varmast för flera veckor sedan. Fingrarna gillade inte värmen och svällde som bara den. Det var bara att gilla läget, vad ska man göra annars. För mig är det inte svårt att gilla läget dock. Det jobbigaste jag råkat ut för är feta fingrar. Jag får frågan hela tiden om jag inte är trött på graviditeten. Svar: Nej! Tänk när Bo väl kommit ut så jobbigt det kommer bli: sömnlösa nätter, läckande bröst och skrikande unge för att bara nämna några av de saker som kommer bli värre.

Påbörjad panik

För sådär en vecka sedan vaknade jag av ordentlig "mensvärk". Hade nästan glömt hur sånt känns. Själva det onda oroade mig inte så mycket med tanke på att jag läst tidigare att man kan börja få förvärkar för att kroppen håller på att förbereda sig för förlossningen. Lite mensvärk kan jag väl stå ut med. Det oroar mig inte så mycket. Det fick mig dock att fundera lite längre för en gångs skull. Inte för att det ledde till något gott direkt. Jag låg där i sängen och kom på att om det gör såhär ont nu tänk hur ont det ska göra sen och mina tankar fladdrade iväg till förlossningen. För första gången kände jag mig riktigt nervös för vad som faktiskt komma skall. Usch och fy och blä! Vad har man gett sig in i? Som att det inte räcker med att behöva skita inför folk, man ska ha ont också. Som tur är höll oron bara i sig ett par dagar. Nu är jag lugn igen. Vi får se när nästa "panikanfall" kommer, förhoppningsvis inte förrän det är dags att göra det ordentliga grovjobbet om en sådär dryga månad.

Usel uppdatering

Det finns bara två bra ursäkter till att man inte skrivit något på bloggen på alldeles för länge. Den ena är att man legat för döden och den andra är att det inte hänt något särskilt på väldigt väldigt länge. Som tur är har jag den senare av de två bra ursäkterna. Läget har varit dött. Det mest spännande som hänt är att jag och min make skaffat oss en våg. Varje morgon väger jag mig och jag är riktigt nära nästa hela tiotal nu, dvs 70 kg. Det känns fortfarande ganska bra i kroppen trots att jag har så många extrakilon att bära runt på. Jag känner mig dock mer eller mindre som en valross när jag ska i och ur soffan eller sängen och mycket pust och stånk blir det när sådana rörelser ska utföras. Tänk att jag ska bli ännu större...

Jag går flitigt på mina koller på MVC även om jag inte riktigt förstår vad jag ska där och göra. Både jag och Bo mår prima (kanske kommer han att bli en breakdansare så vild som han är). Det enda jag gjorde förra veckan när jag var där var att väga mig, mäta magen och lyssna på bebisens hjärtljud. Det kan man väl klara av själv med lite hjälp från sin bättre hälft.

Näst intill alla inköp är klara. Barnvagn, säng och bilstol är på plats. Jag har tvättat alla Bos kläder och sovsaker och förberett så gott det går. Nu väntar jag bara ivrigt på besök från min ömma moder och den äldre, lite mognare systern så att jag ska kunna inhandla de sista möblerna till barnrummet. När möblerna väl är inhandlade ska stecken målas på väggen. Som jag har väntat. Snart är det klart. Wihiii...jag känner mig alldeles sprallig :)

Ingen intressant information

Förra veckan var jag på mitt andra besök på MVC. Det är spännande att se hur magen växer. Vad som inte är lika spännande är att jag ligger på översta strecket när det kommer till storlek på livmoder. För er kvinnor som någon gång varit gravida förstår vilken kurva jag menar. Jag frågade barnmorskan lite försiktigt om det betyder att jag kommer få en stor bebis men hon sa att det inte behövde vara så. I ärlighetens namn så tror jag inte en sekund på det. Jag är nog lite orolig för att det kommer bli en fetingbebis trots allt. Orolig är nog lite fel ord, oroar mig gör jag fortfarande inte även om det faktiskt börjar känns att dagen då Bo ska få ett riktigt namn inte är alltför långt borta.

Idag är det vecka 32 och jag har börjat få problem att förflytta mig smidigt. Det går liksom inte att resa sig sådär enkelt ur soffan som det alltid varit. Nuförtiden måste man vrida sig lite snett först för att sedan putta eller dra sig upp. Magen är mest i vägen och bonkar man i den gör det ont. Till min lycka verkar iaf brösten ha avstannat i växandet.

I och med att vi flyttat tillbaka till vår lägenhet så har jag i en veckas tid legat på golvet och skrubbat, burit lådor upp till vinden, storhandlat och allt annat som en flytt innebär förutom att bära de tyngsta möblerna. Till min glädje har det funkat hur bra som helst trots att man blir lite extra flåsig och att ryggen gör lite ont ibland. Det enda som jag upptäckt att jag inte kan göra är att sitta på en stol och jobba framför datorn för då tar inte lång stund innan underbenen säger ifrån. Det är inte hela världen. Jag har bytt arbetsplats till soffan där jag kan sitta med datorn i knät och bena uppe så jag har inga som helst problem med graviditeten för tillfället.

Sagolika saker

Ibland vill man bara ha saker och ibland får man acceptera att man inte kan få allt. Möbler till Bo är tyvärr ett sådant där fall då det bara är att acceptera faktumet av att pengar inte växer på träd. Millimini har de mest fantastiska barnmöbler och om ni blir lika sugna som mig och om det växer lite mer pengar på era träd där hemma så passa på nu för de har introduktionserbjudande på 20% juli ut. Här följer ett litet smakprov ur deras kollektion.

Måla med mage

På midsommarhelgen hade vi besök av mina föräldrar och vi passade på att sätta igång med målning av vår lägenhet. Vårt sovrum, hall och sist men inte minst barnrummet. Vi hann inte riktigt klart men i onsdags fick vi hjälp av min mans pappa så vi kunde tapetsera och måla de sista färglagren. Vilket fantastiskt resultat! Jag är så nöjd så. Jag kan lova er att det var värt allt slit och ryggont jag stått ut med i flera dagar efter slipning och målning av väggar. Jag är så sjukt otymplig men såfort städning och allt är klart i lägenheten så ska jag varva ner.

Nu hoppas bara att jag lyckas hitta lite möbler jag kan vara nöjd med till Bo. Första inköpet är iaf klart, en spjälsäng med madrass och spjälskydd som jag hittade på blocket. Jag känner mig så ekonomisk när jag hittar bra begagnade saker. Det innebär att jag kan handla mer...

Bautastort bowlingklot

För att ni ska förstå hur gigantisk jag börjar bli ska jag berätta vad som hände mig häromkvällen. Jag var påväg att gå och lägga mig och borstade i vanlig ordning mina tänder. När det vad dags för spottandet som alltid varit en sådan enkel procedur passade jag på att kolla upp i spegeln men ack, det fick jag sota för. Det visade sig att magen var i vägen mellan mun och handfat. Resultatet blev ett tomt handfat och en vitfläckig t-shirt.

Svart skit

Känsliga läsare bör hoppa till nästa inlägg.

På mitt senaste besök på MVC fick jag veta att det var på tiden att jag började äta järntabletter då mitt blodvärde sjunkit ganska ordentligt. Jag har fått lära mig i skolan att om ens järndepåer är fulla så tar man inte upp så mycket kadmium. Kadmium är aldrig trevligt så även om jag tyckte att jag mådde prima så gick jag och handlade mina järntabletter och började knapra i mig. Det tog inte ens en dag förrän jag upptäckte när jag var på toa att järnet förvadlat den vanliga avföringen till sot. Nej, jag skiter inte sot men man skulle kunna tro det när man ser färgen. Mycket lustigt måste jag säga.

Obekväm ompositionering

Så länge jag har kunnat känna att Bo rör sig där inne i magen så har det varit voltslagningar och allt annat möjligt. Sedan ganska många veckor tillbaka så har han dock legat mer eller mindre på samma ställe vilket har varit tvärs över magen, från sida till sida. Det har varit ganska najs måste jag säga för det har varit lätt att känna det lilla huvudet som för övrigt inte är så litet längre. De tre senaste veckorna har han till mitt missnöje fått för sig att byta läge i magen. Det är inte mycket som hänt men huvudet har vridit sig lite lite nedåt och fötterna har hamnat på mina högra revben. Vissa dagar för detta med sig ett konstant tryck på mina revben vilket är mycket obekvämt. Jag håller tummarna för att han ska vrida sig tillbaka till samma position han hade för ett tag sedan sådär snällt på sidan som inte störde alls. Det var bara najs. Ifs borde han vända sig mer och mer nedåt eftersom det är så det ska vara på slutet men jag hoppas att han väntar så länge som möjligt med den saken. Det känns som att det borde bli mer obekvämt för mig ju längre han vrider sig nedåt och jag tycker att det räcker mycket väl med trycket på mina högra revben. Vad gäller allt annat så är det fortfarande lika bra nu som innan förutom att jag blir mer och mer otymplig. Jag kan inte vända mig på sidan längre för att komma igenom en smal passage. Det ogillas!

Färdiga färgval

Det har varit mycket det senaste. Till mitt stora förtret så har vi flyttat hem från Frankrike och det är så mycket som ska fixas och grejas med så jag blir tokig. Till skillnad från mig och maken så verkar Bo ta det hela med ro. Vi väntar på målare till badrummet vilket inte går så snabbt men vi passar på att fixa ordning både vårt sovrum och rummet som Bo ska få. Det är en djungel och enligt mig finns det på tok för mycket färger och sånt att välja på. Det ger ju vem som helst huvudvärk och beslutsångest som heter duga. Det var lite intressant dock när jag skulle handla färg och jag inte alls visste vad jag ville ha till Bo när jag klev in. Ett par timmar senare och en antagligen ganska slutkörd expedit lämnade jag affären med allt jag behövde för att förvandla radioapparaterna på väggarna i barnrummet till ett rum som man kan trivas i. Egentligen gillar inte jag det där med rosa/blått men det kommer ändå bli lite blått i rummet fast ändå inte det vanliga tror jag. Jag bestämde mig för en färg som heter Krita (en nyans av vit) men för att skoja till det lite så köpte jag två blåa färger i samma nyans som jag ska göra två, hmm, lite bredare streck på väggen med (uppifrån och ned). Jag har aldrig sett det någonstans förutom i min egen skalle så det ska bli spännande att se resultatet. Jag har liksom inga skills när det kommer till design och inredning. Bilder kommer när det är klart.

Reslig eller rumpnissig?

I Frankrike tyckte alla att jag var så stor och det tyckte jag själv också för den delen. Min make har som nöje att skrämma mig med att det kommer bli en femkilosbebis då han själv vägde över 5 kilo när han klämdes ut den naturliga vägen. Om en man skulle få för sig att läsa detta så vill jag berätta att vi kvinnor inte uppskattar sådana skämt. Jag vill inte tänka på förlossningen ännu och det är jag duktig på att inte göra. Jag tar sakerna som de kommer och det känns sunt.

Till mitt förtret flyttade vi tillbaka till Sverige i helgen och ända sen vi landade på svensk mark så har jag bara fått höra hur liten magen är vilket känns lite bra måste jag erkänna. I måndags var jag hos barnmorskan för andra gången någonsin och hon mätte magen och enligt kurvan så är jag större än snittet men inte för stor. Jag var lite missnöjd när hon envisades med att ta ett nytt blodprov på mig trots att jag gjorde det på mitt första besök i Järna och jag hade resultaten med mig. Nix pix, det hjälpte inte. Provet måste tydligen tas av göteborg för att det ska vara "giltigt". Ni förstår, jag är en såndär mes som inte kan kolla på när det sticks i min kropp men barnmorskan var duktig och jag hade inte ens ett blått armveck när jag åkte hem (som jag annars brukar ha när blod har sugits från min kropp). Det ska bli spännande att se om jag har samma blodgrupp i Göteborg som i Järna...

Ämnar äga

Nu äntligen!!! Jag har hittat en sak jag vill ha till barnrummet. Jag får panik varje gång jag sitter och letar saker eftersom jag inte tycks finna något jag tycker om men så igår hände det. Det fantastiska jag hittade var en kvinna som målar personliga tavlor till barnrum. Jag kände genast ett kraftigt begär av att äga en sådan.


Beställer gör man genom att följa instruktionerna här. Där finns också lite fler tavlor hon gjort. Hon är helt fantastiskt duktig och jag är helt såld. Denna kvinna har förgyllt min dag. Jag är så lycklig!

Större storlekar

Nu går det uppåt med rasande fart. Fick möjlighet att väga mig i lördags (ifs efter all mat) och jag har gått upp ett och ett halvt kilo till sen sist när det nu var jag vägde mig. Det var nog två veckor sen. Magen är stor som en kanonkula men trots det har naveln inte vänt sig ut och in ännu till min förtjusning. Den är fortfarande ganska söt.

Det är mysigt med magen måste jag säga. Bo har rört på sig sjukt mycket denna veckan och jag kan inte låta blir att tycka lite synd om alla dessa män som inte kan gå igenom en graviditet. Visst kan de känna på magen när det sparkas men jag får liksom vara med Bo hela tiden. Jag känner varje liten grej och det är kul att se hur magen "flyger" hit och dit när han sparkas som mest. Det är fantastiskt att kunna urskilja en utbuktning på ena sidan av magen som är alldeles hård och veta att det är skallen på vår lilla bebis. Det känns speciellt liksom, en känsla som är svår att beskriva. Tänk vad livet är fantastiskt!

Ny navel, oanad observation

Mmm...jag gillar inte att behöva skriva om detta. Önskar att jag slapp men man kan tyvärr inte bestämma allt här i livet. Som ni vet så finns det grovt indelat två olika slags navlar, inåtnavel och utåtnavel. Ledsen att behöva säga det men jag har aldrig riktigt tänt på navlar som går utåt. En perfekt navel ska gå inåt men inte vara så stor att man kan se "botten på hålet". Min navel är en av de få kroppsdelar jag aldrig klagat på. Den har alltid varit så där lagom liksom trots att den samlar på sig så mycket navelludd att jag hade kunnat sticka en tröja om jag sparat allt.

Jag har inte tyckt att min navel ändrat sig så mycket förrens jag en dag för några veckor sedan gick förbi en spegel med bar överkropp. What!! Jag kunde se "botten på hålet"!! Jag har inte haft det i tankarna tidigare eftersom det inte "varnas" om det någonstans. Jag gjorde en spännande ny upptäckt i min nya navel dock. Jag har ett litet födelsemärke där som jag inte visste om. Tänk så mycket nytt man kan lära sig :)

Naveln blir tydligare för varje dag som går och jag håller tummarna för att den inte kommer vända sig ut och in för jag kan ju inte höra till gruppen utåtnavlare. Det går inte för sig!

Tuff träning

Häromdagen var vi hembjudna på lunch till min makes kollega. Efter lunchen plockades bilbanan fram, inte en såndär billig sak utan en riktigt ordentlig pryl som tog upp hela vardagsrumsgolvet. Vi var fem stycken som lirare samtidigt och det blev en riktig match (även om jag själv aldrig var nära att vinna). Det som först verkade bli en lugn och skön eftermiddag visade sig bli rena rama träningspasset. Efteråt var jag vi helt genomsvettiga efter att ha sprungit upp och ner för att rätta till våra bilar som körde eller krockades av banan. Jag vill avråda alla vars mage och bröst börjat växa pga graviditet (eller andra skäl) från att utöva denna farliga "sport". Det är ingen hit att vara framtung och göra sådana rörelser som krävdes för att få upp sin bil så snabbt som möjligt på banan igen. Jag hade en sjuk värk i ryggen efteråt. Som om det inte finns tillräckligt mycket man ska hålla sig borta från som gravid, nu finns en till...

Vild viktuppgång

Tänk, för sådär 6 veckor sedan hade jag inte gått upp ett enda kilo under hela graviditeten. Det ska nämnas att jag då var i vecka 20. Det var nästan så att jag blev lite fundersam om allt stod rätt till men när jag frågade barnmorskan på vårt ultraljudsbesök så tyckte hon att jag bara skulle vara glad och tro mig, det är jag. Tänk sikken lycka, jag har kunnat röra mig nästan som jag vill och jag har inte haft några extra kilon att bära på. Det kan inte bli bättre för min muskelfattiga kropp. Magen är liksom bara rund och söt (trots att man kan urskilja mer fjun på den nu än tidigare). Jag lyckades hitta en våg förra veckan och äntligen har det hänt lite grejer. Jag har nu (de senaste 6 veckorna) gått upp hela 3 kilo. Än så länge har det inte börjat kännas men det är ju ett tag kvar och Bo växer så det knakar. I alla fall så gör magen det så man får väl hoppas att det är för att Bo blir större.

Det är en riktigt vild liten sak jag har i magen. Jag kan ligga och kolla på magen när han är igång och den åker hit och dit å fram å tillbaka. Det är ganska underhållande fast samtidigt lite läskigt. Mina tankar dras till Matrix och "the bug" som Neo har i magen som de suger ut genom naveln. Det är ungefär så det ser ut fast lite trevligare förstås :)

Mystiska magmuskler

Inte för att de är så stora men mina magmuskler kan få vem som helt att börja undra om jag verkligen är en mänsklig varelse. Jag har varken varit med om det tidigare eller hört om någon som varit med om samma sak (kanske för att jag inte frågat). Kanske är det en av alla de saker det inte pratas om som kan hända vid graviditeten för att det är så fult och man vill ju inte att människor runt omkring ska tycka att man är skum.

Sedan magen börjat växa en del har mina magmuskler, som inte riktigt syntes innan, tagit en annan form. Ligger jag på rygg och ska lyfta mig upp med bara magmusklerna som kraft så händer det något otroligt. Magen som annars är så rund och fin får en form av en tårtbit som landat med spetsen uppåt. För att det ska bli lite lättare att förstå har jag knåpat ihop en liten bild som ska illustrera hur otroligt knasig magformen numera blir när man anstränger musklerna i ryggläge.

Har ni sett något så löjligt? Näe, inte jag heller...

Nu till den stora frågan? Är jag den enda som har råkat ut för detta eller finns det fler? Ska jag behöva börja leta efter fler saker som gör mig mer omänsklig?

Trevlig läsning

Jag är så långt ifrån en bokperson man kan komma. Det är ytterst sällan som jag sträcker mig utanför mina strikta ramar som bara innefattar fantasyböcker. I julas hälsade vi på min syster och hon stack till mig en bok som hon tyckte att jag skulle läsa. Ok, jag erkänner...det var fyra böcker men det är bara en av dem som jag faktiskt läst ut. Till min förvåning tycker jag så mycket om boken att jag nu tipsar om den. Helt otroligt, vart är världen påväg?

Mycket passande så handlar boken om gravida kvinnor. Boken heter "Handbok för gravida" och är skriven av Vicki Iovine. Det är en (uppenbarligen eftersom jag plöjde den) mycket lättläst och roande bok. Jag har funnit mig själv fnissandes i min ensamhet mer än en gång då jag läst boken. Den handlar om allt som kan vara "bra" att veta som doktorn inte berättar eller som du inte törs fråga om. Boken hittar du här och den kostar bara 39 kr.

Trevlig läsning!

Mystider

Nu har jag en riktig kula på magen. Bo växer så sjukt snabbt och att magen kan hänga med är för mig ett mysterium. Jag fick lite "skäll" av en mycket kär vän till mig för att jag varit lite negativ i mitt bloggande så jag tänkte skriva ett positivt inlägg idag :)

Jag ska inte säga att jag älskar att vara gravid men just nu är jag inne i en fas (som har varat ett tag) då allt bara är sådär kalasigt bra. Det finns så mycket krämpor och annat man läser om som man iaf någon gång bör råka ut för och jag har inget av dem. Jag har det nog lite för bra. Inget illamående och kräkningar som stör (det var länge sedan iaf), jag kan borta tänderna som vanligt folk (sedan x antal veckor tillbaka), hemorrojder, förstoppning, halsbränna, nästäppa, ömmande bröst, ont i ryggen (jag vet att det kommer komma men bara inte när), vätskeansamling i kroppen, jag har inte sett röken av några förändringar i mina kissvanor på natten vilket är fantastiskt skönt och vem har sagt att man ska vara försiktig i solen när man är gravid med risk för att få pigmentfläckar. Inte jag!

Som ni ser har jag inte mycket att klaga över. Det enda jag "lider" av är att det börjar bli lite jobbigt att knyta skorna och att ha armarna i kors för det trycker på magen. Mina bröst är inget jag lider över men jag tycker att de blivit lite väl stora nu. Maken är iaf nöjd över den saken så jag får väl också vara det.

Nu när man inte bara ser "tjock" ut så tycker jag om att vara ute med min mage. Jag gillar min lilla/stora kula helt enkelt. Jag passar på att njuta så länge jag bara kan. Det känns lite fräsigt att vara gravid faktiskt. Det hade jag aldrig förväntat mig. Alla som har möjligheterna borde testa på det iaf en gång. Som grädden på moset upptäcker man en massa positiva sidor hos sin livskamrat som man inte visste fanns. Livet är härligt!

Bo vs. Zlatan

Min i vanliga fall så underbara make har fått för sig att vi inte kan kalla bebisen för Bo längre. Han är rädd att vi kommer bli så vana vid namnet att vi faktiskt kommer att döpa bebisen till Bo i slutändan och det vill han inte. Jag förstår inte hur han kan oroa sig för det. Det finns inte på världskartan att jag någonsin skulle döpa vår son till Bo. Han tycker att Bo ska bli en Zlatan (så länge han ligger i magen) som om det är så mycket bättre. Det går inte för sig. Inte för att Bo är det vackraste namnet men om jag måste så är jag redo för att strida för min sak. Nog för att Zlatan spelar bra fotboll men det finns inte en chans att jag tänker kalla bebisen i magen för Zlatan.

Mardrömmar

Jag har så länge jag kan minnas drömt mycket drömmar. Visst, det gör väl alla men det jag menar är att jag väldigt ofta minns när jag vaknar vad det är jag drömt. Jag har läst att som gravid kan man börja drömma (minnas drömmarna) oftare. Detta är en av de få saker som faktiskt stämmer på mig när det kommer till gravida kvinnor.

Som liten hade jag en återkommande mardröm om hur det kom en enorm spindel på Lygnö-vägen och trampade sönder vårat hus. Efter det har jag haft en mängd olika mardrömmar den ena värre än den andra. Törs knappt berätta att jag faktiskt eldat upp min egen pappa med risk för att läggas in på mentalsjukhus. Vid ett annat tillfälle har jag faktiskt drömt att jag har dött. Trodde inte att det var möjligt förrän jag faktiskt såg mig själv sprängas i luften. Tror ni att jag var skärrad när jag vaknade eller.

Det är spännande att se hur drömmarna förändras beroende på vilka faser man befinner sig på i livet. Spindeln var väl det läskigaste jag visste när jag var liten (ok, det är fortfarande det) och kanske att jag varit arg på min kära pappa några gånger men sedan jag blivit gravid handlar drömmarna oftast om att jag har barn. Härom morgonen vaknade jag av fasan över att jag och min man glömt vår lilla nyfödda pojke hemma i lägenheten (för att det hörde inte till vår vana att ha barn) och gått på filmfestivalen här i Cannes som börjar snart. Ajajaj, vilken panik när jag var på festen och insåg att vårt lilla spädbarn hade varit ensam hemma i flera timmar. Inte kul!

Inte för att jag oroar mig "synligt" men det verkar som att jag någonstans inuti har en dold fasa över att faktiskt klanta till mig på ett eller annat sätt. Det är tur att jag har maken som tar hand om mig.

Namnproblem

En av de svåraste sakerna med att vi faktiskt ska få en pojke är att vi inte har något namn. Det var därför jag från allra första början inbillade mig att det skulle bli en flicka för det finns ju inga fina pojknamn. I alla fall inga som funkar med vårt efternamn. Det är tragiskt. Min käre make vet hur jobbigt jag tycker att namnbiten är så en dag förra veckan kom han hem med en lista över de 594 vanligaste svenska namnen som jag kunde roa mig med. Najs tänke jag innan jag läst listan och mindre najs när jag var klar. Jag lyckades nämligen inte hitta ett enda namn jag ville att vår son ska ha. Jag har några krav. Först och främst måste det ju funka med efternamnet (där tappar vi typ alla namn). För det andra får det inte vara för långt och det ska vara ett vanligt svenskt namn. Jag vill inte veta av en massa konstigheter bara för att det är populärt. Sen finns det ju en del andra bra saker att tänka på när man bestämmer vilket namn den lille ska ha.

1. Tänk på första dagen i skolan. Man vill inte välja ett namn som gör sitt barn till ett mobboffer.
2. Se till att namnet inte heter något fult på andra (lite vanligare) språk.
3. Jag tror personligen att det är jobbigt att heta något som är vanligt bland båda könen.
4. Det kan vara trevligt om namnet faktiskt betyder något vettigt. Det kan inte vara kul att leta upp betydelsen av sitt namn och det visar sig att det är rost (ja, det finns sånt)
5. Välj inte namn som kajsa (bajsa), lisa (fisa) osv. Det kan vara fina namn men de stackars barnen kommer få en jobbig period i livet (även om den går över när man blir äldre och när ens klasskamrater inte tyker att sånt är kul längre)
6. Välj ett namn som är lätt att stava till för att barnet ska slippa bokstavera varje gång det ska skrivas av någon annan.
7. Det ska vara lätt att uttala, det är störande när folk inte kan säga ens namn rätt.
8. Kolla så att initialerna inte blir helt tokiga. Ytterligare en sak som gör det lättare för barnett att mobbas. För tjejer som mig kan det bli tokigt när man gifter sig men då är det ingen som bryr sig längre så det är inte så farligt.
9. Döp inte ungen efteren populär kändis med ett skumt namn. Det kommer du få ångra senare. Man vill ju inte att barnet ska byta namn när det blir äldre för att man inte haft någon koll.
10. Båda parter bör gilla namnet. Det kan vara det absolut svåraste så det är bäst att börja tidigt.

Förstår ni nu vilken vånda jag har över att komma på ett namn som funkar. Tur att det är fyra månader kvar. Nja, sju egentligen med tanke på att man har tre månader på sig att lämna in papper på vad barnet ska heta. Med min panik var jag ju tvungen att kolla upp det där för tänk om man mot all förmodan inte har ett namn som funkar när bebisen ploppar ut. Eller att det namn man har inte alls passar på bebisen man fått. Vad gör man då? Svar: panikar!!

Kläder

Idag har jag roat mig själv med att handla kläder till den lille som ska komma. Jag vet att det är ett tag kvar men jag behöver banka in i min skalle att det faktiskt inte kommer bli en flicka och då var bästa sättet att åka och shoppa killkläder. Dagen började inte så bra, jag hittade absolut ingenting och modet började sjunka. Det visade sig dock att sista stället var en guldgruva. Jag hittade så mycket saker. Hade kunnat shoppa loss ordentligt men allt måste vara i sin ordning. Det måste ju ske lite pö om pö när det gäller kläder när det kommer till mannen. Jag tror ifs inte att han hade tagit det så hårt om jag spenderat dubbelt så mycket som jag gjorde. Det måste ju ändå ske förr eller senare.

I vilket fall som helst. Här är nästan allt jag kom över. Det blev bara en nyföddtröja. Kände att det kan jag lika gärna handla i Sverige, allt ser ju likadant ut. Tröjan ser stor ut men jag kan lova att den inte är det.

Sen fick det bli lite kläder för 3 mån. Bo måste ju ha iaf några finkläder (den i mitten om det inte framgår).

Sist av allt kunde jag inte låta bli att handla kläder för när Bo är 6 mån. De var ju så najsiga och det är ju bara ett år kvar :)

Det blev en bra dag tillslut och jag trippade nöjt ut från sista affären.

Jag passade på att kolla lite kläder till mig själv också men utan resultat. Är det ett faktum att bara för att man blir gravid så blir man stor som ett hus. Jag tror nästan det när man kollar på de flesta mammakläder jag sett idag. Hur ska det gå för oss andra som bara får en stor mage (jag hoppas att det fortsätter så för min del) men behåller storleken på de flesta andra kroppsdelarna? Är det meningen att vi ska få ha fula kläder på oss för att straffas?

Fula bebisar

Jag tror att alla mammor oroat sig minst en gång under graviditeten för att få en ful unge. Själv skiljer jag mig inte från någon annan och går till och från och håller tummarna för att jag inte ska få en såndär ful bebis. Inte för att några bebisar är speciellt fina när de ploppar ut, skrynkliga och fulla med blod och annat kladd. Jag gillar egentligen inte ordet ful, det ska mycket till för att få kalla någon ful men jag vet inte vilket annat ord jag ska använda.

För ett tag sen vaknade jag en natt av just fasan av att ha fått en ful bebis. Jag fick se bebisen först dagen efter att jag kämpat så för att få ut den och vilken chock. Det var helt fruktansvärt. Bebisen som var en pojke hade en illorange kalufs som stod rätt fram och jordens mesta grisnäsa. Det var verkligen ingen vacker syn. Trots att jag hade lyckats få en sån ful unge så kände jag en sådan sjuk kärlek till den lilla krabaten.

Såhär i efterhand oroar jag mig inte så mycket. Även om man är medveten om att man inte har det vackraste barnet så tror jag inte att det gör så mycket. Det går ju inte att inte älska de små liven.

Första sparken

Det var lite skumt att samma kväll som vi hade varit sjukhuset för att göra ultraljud så börjar Bo sparka, en riktig feting också. Han kanske fattar att jag är besviken över att han inte är en tjej och vill ge igen. Om så är fallet så får han nog träna ett tag till innan han kan sparka mig så att det gör ont. Det är en häftig känsla nu när man vet hur det känns. Svårt att beskriva känslan i magen när något där inne håller på och rör på sig för fullt. Han verkar vara rätt livlig. Måtte det inte bli en hyperenergisk sak (som min kära syster :)) som man blir trött av att bara titta på.

Jag har dock lärt mig av mitt misstag att inte få för mig saker och ting. Säger jag att jag kommer få en snäll bebis (vem vill inte det) så kommer jag få ett monster och säger jag att jag kommer få en bebis som sover hela (nästan) natten så kommer han vara vaken mest hela tiden. Jag ska inte få för mig saker som det där med könet. Då blir jag bara besviken. Så inget mer sånt för min del. Jag tror nog att jag kommer älska den där lilla skrynkliga saken lika mycket ändå. Jag behöver bara vänja mig vid tanken.

Igår höll han på hela tiden så jag började nästan undra om det lilla livet någonsin sover. Hittade på internet att bebisarna i magen sover med sådär 45-minuters intervall. Skönt, då behöver jag inte ägna tid till att fundera på det där. Det är så mycket onödig energi som går åt till att fundera och oroa sig. Man får ju ändå reda på hur barnet är när det väl är fött.

Första ultraljudet och besvikelsen

Det jag alltid fruktat är nu sant. Jag är en dålig människa. Häromdagen var jag och min man på sjukhuset för att göra ultraljud för fösta gången efter att jag missat den första tiden vi fått. Hur klantig får man vara. Jag har då aldrig hört om någon som missat sin tid för ultraljudet. När jag upptäckte misstaget satt jag hemma hela eftermiddagen med tårarna sprutandes. Mannen vad sur och jag tog på mig alltihopa för det var ju faktiskt mitt fel. Usch, vilken dålig mamma jag är!

Det har varit svårt att förstå att man faktiskt har en liten krabat som växer i magen trots att jag bara blir större och större. Jag är ju ändå i 20:e veckan så halva tiden har ju redan susat förbi, fort har det gått. Sen min mans syster och mamma var här och hans mamma hade med sig en graviditetstidning till mig så har jag börjat fundera på hur jag vill ha bebisens nya rum, vad jag vill handla osv. Jag har varit helt inställd på att det blir en flicka. Vi har det finaste namnet på en flicka som verkligen bara känns sådär klockrent. Vi vill båda att ett av namnen ska vara släktrelaterat och vi hade verkligen hittat namn som klaffade perfekt.

Det har varit så mycket strul med att boka tid till ultraljudet och få dem att förstå vad det är vi vill. I Frankrike gör man nämligen många fler ultraljud än i Sverige. Det man gör på ett besök i Sverige gör man på två besök i Frankrike. Jag vill inte gå på två besök men de säger att jag måste och bla bla bla. De är så knäppa alla fransmän (ok inte alla, jag känner några jättesnälla). Ordet service tror jag inte finns med i deras ordförråd. De gör det som är enklast för dem själva och sen bryr de sig inte om vad människorna runt omkring faktiskt vill. Men men...efter mycket om och men fick vi iaf komma dit och till min förvåning får vi faktiskt en riktigt trevlig barnmorska. Det var skönt för jag hade verkligen ingen lust att bråka om något (fransmän hittar ju alltid en orsak att bråka). Ultraljudet ska ju bara vara sådär fantastiskt som man hört från alla. Jag hade förväntat mig att min man skulle få översätta allting från franska men barnmorskan pratade faktiskt engelska. Sikken skräll :)

Jag fick gå in i en liten avgränsad del och klä av mig på underdelen och lägga mig i den där hemska gynstolen eller vad den nu kallas. Jag hatar att ligga där med benen spretandes i vädret men vad gör man inte för det lilla livet. När hon känt på det hon skulle, vad det nu var hon gjorde på de två sekunderna, så kunde jag plocka ner benen igen och sen var det dags för det efterlängtade ultraljudet. Min man och jag satt och höll varandras händer och jag kände hur handen började svettas. Inte för att jag var orolig för att något skulle vara fel utan det var nog mest spänningen över att faktiskt få se vårt lilla barn för första gången. Det tog ett litet tag innan jag faktiskt fattade vad vi såg. Det är svårt att veta vad som är bebis och vad som är annat utan vana ögon. Barnmorskan verkade veta vad hon pysslade med när hon svischade fram med grejen över magen och berättade vad det var vi såg på skärmen. När hon kom till fötterna såg jag ingenting innan hon var förbi så jag var tvungen att hojta och då gick hon snällt tillbaka till fötterna och då såg jag. Finns det något finare än bebisfötter? Jag tror inte det, jag mjuknade. Tillslut stannade hon på en bild och sa att vi skulle få en pojke. Jag kan lova att det var omöjligt att se och jag var tvungen att fråga om hon verkligen var säker. Man har ju ändå hört att de ser fel ibland men barnmorskan var bombsäker på sin sak.

Så var det över. Jag tror att jag satt med munnen öppen under hela tiden och bara stirrade på tv-skärmen för att jag inte ville missa något. Barnmorskan gav oss två ultraljudsbilder, en med bebisen och en där man bara ser vilket kön det är. Det är fortfarande en mysterium för mig hur hon kunde urskilja att just den lilla klumpen som pilen på bilden pekar på var en snopp.

När vi kom ut från sjukhuset igen och stod och väntade på bussen började jag gråta. Inte av lycka som man skulle kunna tro utan av besvikelse över att det inte blir en flicka. Jag har under en sådan lång tid målat upp en bild av att det ska bli en flicka så det blev nästan som att jag förlorade någon. Jag kände mig jättehemsk att jag inte bara kunde glädjas över faktumet att vi faktiskt ska få ett barn. Vi som hade det finaste flicknamnet. Det finns inte ett enda fint pojknamn, det kom jag och min man överens om för flera månader sedan. Iaf inget som matchar med vårt efternamn.

Tänk om den lille i magen visste hur jag kände. Kan man känna sig som en sämre mamma…och bebisen som inte ploppat ut ännu.